”Teckenspråk är så visuellt, det blir så jävla hardcore”

I Federico García Lorcas ”Bernardas hus” från 1936 stänger den sörjande änkan Bernarda Alba in sig själv och sina fem döttrar under åtta år, samtidigt som fascismen breder ut sig utanför hemmets låsta dörr.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag hoppas att publiken går från den här föreställningen och tänker; vad skulle jag ha gjort? Var finns lojaliteten, med sig själv, familjen eller samhället? Tyvärr går vi ofta med samhället, det är svårt att hålla fast vid sin egen integritet när vi blir rädda, säger Josette Bushell-Mingo.

I hennes tolkning är döttrarna döva, vilket ytterligare förstärker hotet från den yttre världen. Men dramatiska scener utspelar sig även inne i hemmet, då den äldsta dottern Augustinas stundade giftermål leder till svartsjuka och rivalitet systrarna emellan.

Josette Bushell-Mingo berättar att Federico García Lorcas språk genomsyras av poesi och symboler, som exempelvis att en grön klänning får symbolisera både frihet och avundsjuka. Hon tar även upp Federico García Lorcas sätt att porträttera kvinnor, att hans pjäser ofta handlar om dem som vågar kämpa emot. Själv tror hon att Federico García Lorca, som var homosexuell, delvis använde kvinnliga karaktärernas röster för att uttrycka sina egna känslor.

Josette Bushell-Mingo menar att pjäsens handling, även på mer subtila sätt, är aktuell än i dag. Att exempelvis rätten till den egna kroppen är en kamp som fortfarande pågår, även här i Sverige. Hon tillägger att ”Bernardas hus” även synliggör kvinnan som förövare.

– Förintelsen genomfördes inte bara av män. Folkmordet i Rwanda genomfördes inte bara av män. Det var kvinnor med.

”Bernardas hus” är ett internationellt samarbete med Teater Manu och Teatteri Totti. Europaturnén, som pågår in i oktober, har premiär i Reims, Frankrike den 7 juli. Första Sverigestoppet blir Stockholm den 5 september. Pjäsen ska även kunna ses av hörande personer. På scenen finns därför en karaktär som reflekterar kring vad som händer i varje scen, berättar Josette Bushell-Mingo. Hon menar att teckenspråket ger föreställningen en extra dimension.

– Jag tycker att teckenspråket lyfter upp och möter Lorcas poesi på ett helt annat sätt. Det är så episkt och så vackert och så visuellt.