Han springer från båten. Kulorna från den grekiska polisen smattrar i natten. Mannen som just tappat sitt spädbarn i det svarta vattnet springer bredvid honom. Hulkandet skär igenom kroppen. Han springer över vetefältet, springer in i skogen, springer springer. Springer tills kulorna och hulkandet tystnat. Springer tills han inte kan andas mer.
När Haroon var sjutton år mördades hans pappa och storebror i en konflikt mellan två byar i Afghanistan. Hans mamma beslöt att familjen måste fly. Vissa sträckor färdades de till fots utan vatten i flera dagar, andra sträckor satt de inklämda i bilar eller båtar – noga övervakade av beväpnade smugglare. Vid gränsen till Pakistan skildes han från sin mamma och lillebror. Kvinnorna och de yngre barnen åkte i en bil, männen i en annan.
Sov i ett hål i väggen
Väl framme i Sverige fick den ensamkommande Haroon avslag på sin asylansökan, han fick inget uppehållstillstånd. Än i dag förstår han inte varför. Kriget rasade i Afghanistan och att tvingas resa tillbaka var i praktiken detsamma som en dödsdom.
I flera år levde han gömd. Under den mörkaste perioden – ”TJU-GO-ÅTT-A DAG-AR”, säger han med eftertryck på varje stavelse – sov han i ett hål i väggen i en tvättstuga och pantade burkar för att kunna köpa mat. Genom andra afghaner han mötte på gatan kom Haroon till slut i kontakt med organisationen Ingen människa är illegal. Via dem fick han flytta in i ett kollektiv i utkanten av Stockholm. Han fick pengar till mat och, kanske det viktigaste av allt, han kunde köpa ett SL-kort.
– Utan det kan du inte göra någonting, inte ta dig någonstans. Det är klart att man kan planka, men riskerna om jag åker fast är väldigt mycket större än för en svensk. Det är inte är värt att chansa.
I kollektivet som Haroon flyttat in i bodde registudenten Lisa Färnström. Hon tyckte att hans berättelse förtjänade att höras. Haroon bestämde sig för att han inte kunde gömma sig längre. Han ville använda sin situation till något konstruktivt.
Konstigt nog var det som att en tyngd släppte efter det. Jag behövde inte längre vara rädd och titta över axeln när jag själv bestämt mig för att vara öppen med vem jag är. Jag måste stå upp för att jag finns, annars är jag ingen riktig människa.
Teatern fick honom att börja berätta
Han började berätta sin historia offentligt. Först på gator och torg under demonstrationer, sedan i dokumentärfilmer och vidare på teaterscener runt om i Sverige. En advokat som specialiserat sig på asylrätt, Kristina Hultegård, hörde talas om Haroons berättelse och erbjöd sig att se över fallet. Nu har Migrationsverket öppnat ärendet igen.
– Det var som att vakna upp från en dvala, kampen fortsätter. Får jag uppehållstillstånd blir jag kanske en riktig människa i samhällets ögon och inte en siffra.
I dag är Haroon aktivist och engagerad i flera frågor. Tillsammans med kollektivsambon Lisa Färnström och teatergruppen Troja Scenkonst är han nu en av initiativtagarna till Riksteaternprojektet Run for your life som går av stapeln den 9 november i höst. Tusentals människor kommer att springa ett direktsänt stafettlopp som sträcker sig genom norra Europa för att uppmärksamma klimathotet.
Trots omprövning är framtiden oviss
Haroon har väntat åtta månader på det nya beslutet från Migrationsverket, men har ännu inte hört något. Vad som hände med hans mamma och lillebror vet han fortfarande inte.
– Men en sak vet jag. Ensam kan man inte leva. Om jag skulle bli utvisad igen vore det värsta att tvingas lämna min nya familj. Aktivistfamiljen.
Han är tyst en stund.
– Men, det är klart. Jag har alltid hålet i källaren kvar... Där kan ingen komma åt mig.
