Hon är regissören som gärna vill ställa jobbiga frågor. I Backa teaters tolkning av Stanley Kubricks kultfilm A Clockwork Orange och Anthony Burgess originalmanus, vill hon snarare följa Burgess ursprungliga resonemang kring vad som är mänskligt än att göra en estetiserad våldsföreställning.
En pjäs i pjäsen i pjäsen
I den nya ramberättelsen är det fyra tjejer och platsen är Göteborg i nutid. De unga är på samma sätt som i den tidigare berättelsen frihetsberövade efter grova våldsbrott och får en chans att bli fria om de går med på en ny slags kontroversiell behandling. Där möts de av Burgess våldsamma manus, som vävs samman med deras liv så till den grad att gränserna börjar suddas ut. Våldet börjar som en slags teaterlek och skruvas så småningom åt och övergår i ett allvar där den ena historien äts in i den andra, som ”en pjäs i pjäsen i pjäsen”.
– Framförallt handlar det om människans fria vilja, om att välja vem man vill vara och på vilket sätt man vill vara. Det är skitsvåra frågor, men jag tycker att det är bra, för är det någonting teater ska göra så är det skaka om, säger Tereza Andersson.
– Vi har verkligen inte försökt göra tjejer som ska gestalta coola killar som slåss. Snarare har vi satt ett förstoringsglas på ett väldigt konkret samhällsfenomen; det är i allra högsta grad tjejer som möter det här materialet. Det är däri den intressanta krocken ligger.
För att göra föreställningen förankrad i nuet har ensemblen pratat med tjejer på fritidsgårdar, mött polisen och läst forskningsrapporter. Karaktärerna i föreställningen är fiktiva men bygger på faktiska händelser och personer, ofta med förnedrande våld.
Är det relevant att prata om våld på det här viset?
– Ja! Det blev oerhört intressant och jävligt skrämmande för oss att det här ingår mycket mer i unga -tjejers vardag än vad vi någonsin hade kunnat föreställa oss. De lever med det här våldet ständigt närvarande. Det är ett våld som är inriktat väldigt mycket på förnedring. Det är väl jättebra att de får en möjlighet att prata om det, säger Tereza Andersson.
Omdebatterad film
Oscarnominerad, kritiserad, älskad, censurerad. Åsikterna gick isär om filmen på 70-talet och oavsett vad en tänker om att återigen iscensätta en så våldsam historia så verkar intresset otroligt stort även i dag.
– Jag tror inte att det kommer att vara provocerande på samma sätt som filmen var. En del av det som är provocerande i den är att det är så estetiserat våld. Det tycker inte jag att vi ägnar oss åt. Vårt våld är ganska fult och äckligt. Och inte coolt, säger Tereza Andersson.
Eventuella känslosamma reaktioner efter föreställningen får den vuxna publiken ändå själva klara av. Skolklasser och lärare får med sig material att prata om och jobba vidare med.
Hur ser du på risken att ni romantiserar våldet?
– Jag tycker verkligen inte att vi romantiserar våldet. Det blir ganska påtagligt i och med att publiken bjuds in som åskådare till den här typen av experiment. Man hamnar ganska snabbt i läget att man inte vill vara åskådare till det här. Det tror jag är bra.
