BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Är scenen där nere, frågar jag enfaldigt, och teaterns grundare, skådespelare, producenter, manusförfattare och regissörer allt i ett (eller två) Kajsa Reicke och Karin Larson säger tålmodigt: ”Nej, den är bakom dig” och pekar på en mycket liten mörkmålad, knappt upphöjd, scen av trä vid skyltfönstret mot gatan. Åhå.

I rummet får en publik på ungefär 20 personer plats. På scenen har det stått som mest fyra skådespelare. Närheten och platsens anspråkslöshet är en styrka.

– Det ska kännas som en kvartersteater. Här i området finns det folk som annars inte går på teater – som tittar in och tänker ”Vad är det här då?”. Just detta är en viktig del i vad vi gör, säger Karin Larson och Kajsa Reicke, medan de dukar fram kaffe och sockriga munkar.

Den medelålders kvinnan i centrum

I fem år har Tantteatern varit en hyllad och säregen del av det kulturella Umeå. Karin och Kajsa har satt upp föreställningar med den medelålders kvinnan i centrum, baserade på både eget material och andras – allt från pjäser till performance, dikter, sång och dans. De har inte bara spelat på den egna scenen, utan också på platser som Västerbottens museum och Kvinnohistoriskt museum – ofta i mångskiftande samarbeten; textilkonstnären Karin Furness byggde upp ett lavafält som de uppträdde i. Kajsa och Karins första kreativa möte skedde 2011. Då jobbade de båda som teaterpedagoger och regisserade uppsättningen ”I väntan på en gondol” på Ögonblicksteatern. Ett lustfyllt och roligt arbete, säger Karin Larson:   

– I och med att vi var 50-plussare och hade ett långt liv av teater bakom oss med pedagogik och allt möjligt, så ville vi göra något själva – något där vi inte hade en chef eller konstnärlig ledare. Det skulle vara både teaterlaboratorium och konstnärligt avantgarde. Och så tänkte vi att ett bra namn skulle vara ”Tantteatern …

– Ja, och det väckte ju upp väldigt mycket, fyller Kajsa Reicke i.

Just namnet har fått många reaktioner. Är det buskis, eller vadå? Men namnet är förstås menat att vara tankeväckande.

– Det pratas ju så mycket om kulturtanter och de här vithåriga människorna i publiken som liksom bär upp hela kulturen. Vi tycker att de själva sällan får uppleva någon identifikation på scenen. Kvinnor och flickor är så vana att identifiera sig med män och kungar och allt var det nu kan vara, säger Karin Larson.

– Man måste ju få definiera sig själv, så det är ju en blinkning i namnet Tantteatern. Tro inte att vi bara sitter och stickar, säger Kajsa Reicke med en smula syra.

De arbetar nästan uteslutande med texter av kvinnor – bland andra Anne-Marie Berglund, Pamela Jaskoviak och Kristina Lugn – och med kvinnliga rollfigurer. Den ende återkommande manliga författaren som får ta plats är Federico Garcia Lorca.

Räddades av lottovinst

Men Karin och Kajsa skriver själva också. ”Vi tar oss friheter”, meddelar Kajsa. Som i pjäsen ”Nödvändigheten”, som handlar om två konstnärer, Séraphine Louis och Victoria Nygren – en från Senlis i Frankrike, en från Norsjö. Eller i den föreställning som de har turnerat mest med – ”Alice och Gertrude – en kärlekshistoria” – om författaren Gertrude Stein och hennes livspartner Alice B Toklas. Tantteatern är mån om att sätta kvinnliga historiska gestalter i strålkastarljuset.

Men hur var det nu med mecenaten och lotterivinsten?

– Jo, för två år sedan såg det mörkt ut. Efter Kulturhuvudstadsårets guldregn över de små scenerna blev det tvärstopp 2015 – inte en sekin i bidrag från kommunen till Tantteatern. Karin och Kajsa planerade att lägga ner, när de oväntat blev tilldelade ett kulturpris från Rosenströmska stiftelsen. Sedan gick Karin Larson och vann på lotteri. Utan att blinka plöjde hon ner 50 000 konor av vinsten i Tantteatern. Därefter drog ett antal personer igång en insamling och lyckades få ihop lite medel, och som kronan på verket fattade en kvinna från Mölndal tycke för teatern – så pass mycket att hon köpte ett antal uppträdanden och ordnade en spelning i Göteborg.

– Vi åkte ner med ”Alice och Gertrude”, och jag vet väl inte riktigt om det var vad de hade väntat sig, men den här kvinnan hade läst om oss på nätet och ville stödja oss, säger Karin Larson.

Teatercirkel för vuxna

I dag är ekonomin något stabilare. De har fått verksamhetsbidrag från kommunen för 2016 och 2017. Nu i dagarna söker de också för kommande år – Karin och Kajsa har nämligen en tvåårsplan ihop; de planerar en barnföreställning och en pjäs om skilsmässa – ”Skiljetecken” – tillsammans med skådespelaren Greger Ottosson. Något om den franska sångerskan Barbara ska hinnas med, liksom en föreställning om en ”mycket ensam liten människa”. Det saknas inte idéer.

Men här måste något nämnas om Torsdagsdamerna. Karin och Kajsa håller också igång en teatercirkel i samarbete med Studieförbundet vuxenskolan. Cirklarna har lockat till sig kvinnor av alla de slag och yrkesbakgrunder, och i våras uppstod en speciell kemi i mötet. Texter skrevs. Det peppades. Tvivel skingrades. Nu har resultatet, föreställningen ”Ramaskri”, spelats på Gammlia och i Burträsk, med livemusik av Mats Kyrö och Kristina Öhman.

– Det är så roligt att få jobba med vuxna. Vi har ju hållit på mycket med barn och unga, men behovet av att uttrycka sig finns i alla åldrar, fast det ofta får stå tillbaka när man blir äldre. Just nu skriver Ulrica Breitenau i gruppen manus till en historia om makt, ur många olika aspekter. Det kommer att bli den stora produktionen med Torsdagsdamerna under 2018. Den ska det bli intressant att dyka ner i, säger Karin Larson och Kajsa Reicke.