Så kan höstens teaterrepertoar tolkas. I varje fall finns där både en och annan mörk dystopi, men också en mängd glittrande musikaler.
På Dramaten gästspelar ”Fraternity, a fantastic tale” (27/8), ett slags samtids-science fiction som utspelar sig 2021, efter en stor naturkatastrof där halva mänskligheten försvunnit spårlöst. Ett tema som för övrigt även fungerar som ramverk till den futuristiska mammaberättelsen ”Hon ska heta Minou”, som fortsatt spelas via zoom i höst.
Även ”Djur som hatar människor” – Uppsala stadsteaterns musikaliska science fiction-fabel – utgår från att jorden är förbrukad (premiär 25/9). Men här är stämningen mer lättsam: besättningen som är på väg ut i kosmos för att säkra mänsklighetens och arternas överlevnad består delvis av djur, däribland orangutangen och maskinchefen Ragnhild, i en kosmisk och komisk musikföreställning signerad Erik Gedeon.
Balanserar på randen till jordens undergång gör också pandemiprojektet ”Den yttersta minuten” (urpremiär 3/9). Här har Dramatens konstnärliga ledare, Mattias Andersson, ställt en och samma fråga till hela ensemblen: ”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?”. Utifrån svaren har han skapat en uppsättning som säger sig vilja ”fånga ett ’nu’ i ett antal ultimata sceniska minuter”. Om dessa 70 olika ”nu” är positivt eller negativt laddade återstår att se.
På Folkteatern Gävleborg silas dystopitemat istället genom en klassiker, med William Shakespeares mer sällan spelade romans, ”Prins Perikles och hans dotter Marina” (25 september), som han skrev under den stora pandemi som härjade i London i början av 1600-talet, och som handlar om bråddjup sorg, hämnd och undergång.
Och som en motrörelse : ”Utopier i verkligheten” på Strindbergs Intima Teater (premiär 23/10). Med utgångspunkt i August Strindbergs novellsamling med samma titel (1885) utforskar ensemblen hur det är att leva i ett samhälle med bristande tro på framtiden, där konsten ändå kan inge hopp (regi: Maja Salomonsson).
För den som inte orkar grubbla på livets alltför stora frågor finns det då också en mängd musikaler att välja på i höst, även på teatrar som normalt inte brukar spela den typen av scenkonst.
Den gladaste av de glada är möjligen ”She loves me” på Smålands musik & teater (premiär 18/9) som utspelar sig i 1930-talets Budapests dekadenta och extravaganta kvarter. En ”förförisk feelgood-musikal” med tindervibbar utlovas i varje fall.
I samma era och anda utspelas megaklassiska musikalen ”Cabaret” på Dramaten, i regi av Farnaz Arbabi, premiär 4 oktober. Men här är det istället Berlin och klubben Kit Kat som är skådeplatsen för en värld på gränsen till nervsammanbrott, i skuggan av den växande nazism.
Liksom ”Cabaret” bygger även Östgötateaterns stora och blingiga musikalsatsning ”Amélie” på en Oscarsbelönad megafilm, i detta fall ”Amelie från Montmartre”. Här i regi av Markus Virta, premiär 29 september.
På Byteatern i Kalmar bjuds det istället på mer av ett osäkert kort: socialrealism i musikalform. ”Danskjävlar”, premiär 4 september, är baserad på radiodokumentären med samma namn från 2019 och handlar om en grupp danskar som på 60-talet bosatte sig i Östra Småland, i ett kollektiv som omgavs av rykten om såväl knark som gruppsex.
Gamla Bob hund-fans ska istället bege sig till Helsingborgs stadsteater och se Bob katt. Med musik av Bob hund, om du hänger med. ”Bobhundmusikal – för folk med tinnitus i hjärtat” heter denna nyskrivna musikal som har premiär 9/10, i regi av teaterns chef Kajsa Giertz.
Övriga tematrender som kan skönjas är den ständigt bubblande ”hyllade böcker blir teater”. Själv är jag nyfiken på hur Dalateaterns uppsättning av Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” blir på scenen (urpremiär 25/9), liksom tidigare teaterchefen Anna Takanens lika självbiografiska ”Sörjen som blev”på Riksteatern (turnéstart 5/10).
I skuggan av snart tre säsongers repetitioner bakom pandemilyckta dörrar – av pjäser som aldrig fått se sin publik – syns också en våg av introspektiva metauppsättningar, där ensemblen undersöker sin egen roll som skådespelare. Exempelvis sätter Strindbergs Intima teater upp ”Repetitioner” (3 september) – en iscensatt repetition av Strindbergs pjäs ”Fröken Julie” – medan Backa teater ger Luigi Pirandellos klassiska ”Sex roller söker en författare” (24 september) för en ung publik, skriven i skarven mellan en pandemi (Spanska sjukan) och ett världskrig.
Tiden upprepar sig och nya generationer publik behöver se sig själva genom teatern. Och teatern får (peppar, peppar) nu äntligen åter se sin publik, om än med fortsatt begränsade platser. I en teatervärld som ännu slickar sina sår och sörjer sina många inställda föreställningar efter nästan tre säsonger av restriktioner. Och var är de fria gruppernas rikedom av experimentella uppsättningar? Nog är det en svagare återväxt när allt nu öppnar upp igen? Om det beror på pandemins effekter återstår att utforska.
