– På ett sätt är det bara att fortsätta, men samtidigt är det också något helt nytt i att möta publiken i Göteborg, säger Jonatan Rodriguez.

Pjäsen är ett samarbete mellan Backa teater, Unga Klara och föreningen Fatta! Manuset är skrivet av Josefin Adolfsson, författaren som tillsammans med Lisa Aschan stod bakom idé och manus till filmen ”Apflickorna”. ”Bonsai” är hennes dramadebut. Pjäsen har fått sitt namn från den japanska traditionen att med mänskliga händer tämja formandet av träd och växter. En naturlig skönhet som blir konstruerad, ihoptryckt och förminskad.

Manligt perspektiv

Monologen berör ämnen om sex, samtycke och maskulinitetsnormer utifrån ett manligt perspektiv. Varje föreställning efterföljs av ett pedagogiskt -arbete med en representant från Fatta! Med start på lördag ges också tre offentliga föreställningar på Backa teater.

– Att pjäsen kom till handlar om att vi var trötta på att det alltid är kvinnornas uppgift att åka runt och prata om den här problematiken. Det ansvaret behöver skifta fokus, berättar Rasmus Lindgren.

Både i Stockholm och Göteborg har skolföreställningarna snabbt sålt slut.

– Det känns fantastiskt att så många vill se den. Samtidigt är det också sorgligt att behovet av att prata om de här sakerna är så stort. När man pratar med lärare så märks det att det här är frågor som många skolor tampas med, och jag tror att det är viktigt att någon kommer utifrån som kan angripa problematiken från ett annat håll, säger Rasmus Lindgren.

Kortfattat går föreställningens handling ut på en man som tampas med frågor som rör mansrollen. I monologen spelar Jonatan Rodriguez upp olika scenarion kopplat till ämnet.

– Det handlar om mansrollen, samtycke och allt som kommer med det. Intentionen har varit att närma sig de här frågorna på ett uppriktigt sätt. Frågan om hur man egentligen är en bra man är komplicerad och -ambitionen är att belysa svårigheterna som mansrollen innebär. Sen har det liksom varit min uppgift att navigera i det och försöka förstå vad det betyder, säger Jonatan Rodriguez.

– Det är ett väldigt ambitiöst arbete som Josefine har gjort med texten. Det är inte bara en historia som berättas, utan den tar upp väldigt många olika perspektiv, säger Rasmus Lindgren.

Tendens att vara tyst

I Stockholm framförde Jonatan Rodriguez ”Bonsai” 60 gånger för niondeklassare och elever som går första året på gymnasiet. I Göteborg blir det ett 50-tal föreställningar. Att ensam stå framför en skolklass i ett klassrum och prata om de svåra frågorna beskriver Jonatan Rodriguez som en utmaning.

– Men jag tror också att man ska vara nervös, det skulle vara konstigt annars. Det är viktigt att inte ta spjärn mot en rutinmässig hållning, utan verkligen försöka vara där och ta in energin från platsen.

Publikmötena är alltid speciella. Föreställningen ger upphov till många diskussioner och det pedagogiska arbetet som sker efter pjäsen är en viktig del.

– När vi har varit ute med -föreställningen har jag fått en jättestark känsla av att det finns ett stort uppdämt behov av att prata om det här, som att eleverna har varit ganska svältfödda på något som rör om, säger Jonatan Rodriguez och får medhåll från Rasmus Lindgren.

– Det har aldrig känts onödigt att vi har kommit till en skola. När vi gjorde researcharbetet inför pjäsen märkte vi att ung-domar verkligen vill att vi ska prata med dem om de här problemen. Jag tror att det finns en tendens att vuxenvärlden annars gärna bemöter det med tystnad.

Sammanföll med #metoo

Föreställningens premiär i Stockholm sammanföll med metoo-kampanjernas spridning över landet. Jonatan Rodriguez och Rasmus Lindgren tror att det bidrog till att föreställningens ämnen blev enklare att närma sig.

– Uppstartssträckan för tematiken blev nog kortare. Det var som att det fanns ett metoo-moln som alla var uppkopplade till. Det gav en bra förutsättning för att adressera problemen, säger Jonatan Rodriguez.

Rasmus Lindgren konstaterar att ”Bonsai” inte är någon ultimat lösning på de destruktiva mansnormer som råder, och det är inte heller ambitionen. Han understryker att det är just en scenkonstnärlig föreställning, och inte något föredrag eller en undervisande lektion.

– Det är inte så att vi kommer och levererar en drömmedicin. Men det här är ett försök att diskutera något som berör väldigt många.