Teater som ger mening och mod

Dadunk, dadunk! De gula tennisbollarna studsar nästan helt i takt mot golvet. 

– Känn efter! Hur känns det i kroppen i dag! säger pedagogen Kristina Nilsson som går runt i rummet tillsammans med deltagarna. Övningen går ut på att skapa närvaro inför dagens berättarövningar.

– Lyft blicken, ta in de andra i rummet! fortsätter hon.

Deltagarna rör sig i rummet, lyfter blickarna. Koncentrerade.

Kristina Nilsson bygger på med fler övningar och snart ökar tempot och intensiteten och plötsligt är rummet ett enda surr av hoppande, dansande och sjungande människor.

Andra rundan

Hösten 2013 satte Kreativa akademin igång ett pilotprojekt på initiativ av ett par personer från RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, som tillsammans med Magnus Nylander, tidigare Månteatern, samlade en grupp deltagare. Till slut var det 14 personer som satte upp Kabare unik i december 2013. Föreställningen fick fina recensioner.

– Det finns teaterfolk som har sagt att det var det bästa de har sett. Konst uppstår när man är öppen och blottar sitt innersta, därför blir det så bra, säger Jonas Bredford som är en av initiativtagarna.

Enligt Bredford är många med mental ohälsa överbegåvade, men inte anpassade till det här samhället. Med rätt riktning på den begåvningen kan det uppstå underverk på scen.

– Förra gången satte vi ribban alldeles för lågt, säger han.

Nya pengar söktes och Allmänna arvsfonden har bistått med medel för att köra projektet två vändor i år. Första gänget började i januari.

Berättarverkstad

När övningarna på golvet har tagit slut sprider deltagarna ut stolarna i rummet. Alla pekar i riktning mot bortre fönstret. Bakom allas ryggar sätter sig Cicky Johansson och börjar berätta en livshistoria.

– Det gäller att prova olika saker för att det ska fungera för olika personer. Någon kanske behöver att alla går runt i rummet samtidigt som personen kör sin berättelse, säger Kristina Nilsson.

Cicky Johanssons berättelse handlar om ravemusik, diskjockeying och Tyskland. När hon är klar ställer deltagarna frågor och hon svarar. Men det är inte hennes egen historia hon har berättat. Det är en fortsättning från gårdagen då hon hade arbetat i par med Jesper Lindqvist.

Temat för berättelserna är ”livsavgörande ögonblick”. Efteråt får han kommentera hur det kändes att höra sin egen historia genom en annan person.

Resten av förmiddagen fortsätter parberättandet. Paulina Håkansson var inte med under gårdagen och får berätta sin egen historia. Den handlar om beslutet att skaffa hunden Vilma. 

– Jag undrade hur det skulle gå, jag som har så svårt för att fullfölja saker och haft svårt med tålamod. Det har varit bra för mig, jag är mer aktiv, mindre ensam och kan inte tänka mig ett liv utan henne längre, berättar hon.

Frågorna från de andra deltagarna i gruppen är nyfikna: ”Gillar du alla djur?”, Har du alltid gjort det?”, ”Hur mycket äter den?”. Klockan börjar närma sig tolv och Kristina bryter för lunch och tackar alla för att de har varit modiga och engagerade. 

– Personligen tycker jag att det roligaste är just det, att se hur deltagarna svarar på övningarna med så mycket mod, säger hon.