– Ni måste känna efter mer och vänta in de andra. Musik är inte något som går på räls. Nu tar vi det igen.

Dirigenten Torgny Hansson kliar sig fundersamt på hakan innan han bestämt ber violinisterna att ta ton igen. Ett stycke ur Carl Nielsens ”Saul och David” sprider sig ut i övningssalen. Bleckblåsarna fyller i och snart är hela den 40 personer stora orkestern med i musiken. 

Det är en grådimmig mörk novemberkväll och i S:t Tomas kyrka i Vällingby är S:t Tomas symfoniorkester samlad – precis som alla andra tisdagskvällar. 

– Tisdagar är vikta hit. Då planerar man inte in något annat, säger Jan-Erik Åbonde som spelar oboe i orkestern sedan 25 år tillbaka.

”Kyrkor har bra lokaler”

Orkesterns historia är nästan lika lång som S:t Tomas kyrkas. Ett år efter det att kyrkan invigdes 1960 bildades orkestern av kyrkans organist för att spela på gudstjänster och andakter. I dag är de en självständig förening, men de repar fortfarande här och sex gånger per år har de konserter i kyrkosalen. 

– Kyrkor har ofta bra lokaler för den här sortens musik. I Vällingby finns det ingen annan lokal där vi skulle få plats och konsertlokaler har blivit väldigt kommersiella och dyra, säger kontra-basisten Jan Bergnér.

Han är också jazzmusiker och håller på med musik professionellt. Andra i orkestern, som 28-åriga cellisten Sofie Östrand, har ett yrke som inte har med musiken att göra.

– Jag är civilingenjör. Det är ofta stressigt på jobbet men när jag kommer hit kan jag släppa det. Jag gick i musik-skolan när jag var yngre, och för oss i min ålder finns det inte så många andra ställen där vi kan fortsätta att spela på, berättar hon.

– Här finns det bra musiker som driver oss vidare. Vi låter jättebra och jag skäms inte för att bjuda in kompisar till konserterna, skrattar hon. 

Håller sig frisk

Det de förbereder sig för just nu är den traditionsenliga första adventskonserten nästa helg. Då fylls kyrkan av körer som symfoniorkestern backar upp. Psalmer blandas med andra låtar skrivna för den här tiden på året. 

– Det brukar bli fullt i kyrkan. Det är något med hösten och mörkret som gör att folk vill lyssna på musik, säger Sofie Östrand.

Här i orkestern samlas hela Stockholm. Det är inte mycket som de 40 musikerna har gemensamt, de bor på olika ställen, är i olika åldrar, har olika kön, olika klädstilar och jobbar med allt möjligt. 

– Vi bryr oss inte om vem du är utanför. Det är ingen som kommenterar det, säger cellisten Nils Carlson som också är ordförande i föreningen.

I stället är det just musiken som förenar. Och Jan Bergnér och de andra är övertygade om att man håller sig ung och frisk längre genom att hålla på med musik. 

– Det ger en väldig stimulans och tillfredställelse att spela i grupp och jobba mot ett mål, säger Jan Bergnér.

– Jag önskar att fler fick uppleva den entusiasm som man känner när man spelar, säger Lars Stegenberg, konsertmästare och förste violinist.

Att sjunga i kör har under de senaste åren fått ett uppsving, Körslaget drar stor tv-publik och runt om i landet kryllar det av alla-kan-sjunga-körer. Jan, Sofie, Lars, Jan-Erik och Nils tror mycket väl att orkestrar kan bli nästa trend.

– Fast det är förstås en skillnad, du måste ha ett instrument och det tar ju flera år att lära sig spela, säger Sofie Östrand.

”Måste vara nykter”

Repetitionerna fortsätter, stycken tas om och tas om igen. Dirigenten ger sig inte förrän alla toner sitter där de ska. Att spela i S:t Tomas kräver disciplin, uthållighet och att man kan läsa noter. 

– Att spela efter noter och under ledning av någon annan är en helt annan sak än att spela jazz och improvisera. Man använder olika hjärnhalvor, det går inte att jämföra, säger Jan Bergnér.

– Ja, när man spelar efter noter måste man vara spiknyker, säger cellisten Nils Carlson.

Inte förrän vid halv tio på kvällen bryter orkesterdeltagarna upp. Repetitionen är över för den här gången.