Tanter utforskar destruktivitet, Smärtpunktens många lager, och känn iraniernas smärta.

En del av vår gemensamma historia

TV-SERIE För mig är en riktigt bra serie en som får en att reflektera över samtiden, vrida och vända på varför och hur. Den tar inte slut eller börjar med det som pågår på skärmen. ”Smärtpunkten” är en sådan serie. Den är baserad på Elisabeth Åsbrinks roman ”Smärtpunkten”, som handlar om Lars Norens uppsättning ”7:3” där intagna på Tidaholmsanstalten, däribland två nazister, spelade sig själva och uttryckte nazistiska åsikter på scenen. Det finns så många lager i den händelsen, hur, vad, varför, och de berör alla direkt frågor i dagens samhälle, och hur vi ser på konst och yttrandefrihet.

Regi: Sanna Lenken, Manus: Pelle Rådström, Producent: Martina Stöhr. ”Smärtpunkten” finns på SVT Play.

Beväpnad med konsten som vapen

MUSIK Toomaj Salehi är en iransk rappare och aktivist som har fängslats och nyligen fått sin dödsdom på grund av att han ifrågasätter den islamiska regimen. Hans låtar speglar landets smärta och de pågående protesternas drivkraft. I låten ”Soorakhe Moosh” (Mushål) känner man frustrationen in i själen. Han är en konstnär som kan förmedla det, som kan sätta ord på ett folks frustration, vilket han gör med den låten. Den fastnar hos alla som berörs och är ett så tydligt exempel på vad konst kan göra.