Bästsäljarkungen Malcolm Gladwell är tillbaka. Efter socialpsykologiska djupdykningar i kulturella skiften (Tipping point, 2000) och exceptionella individer med 10 000-timmars erfarenhet (Outliers, 2008) för att nämna hans mest kända verk, riktar Gladwell nu blicken mot vår oförmåga att kommunicera med främlingar. Ett ämne som knappast kunde vara mer aktuellt än i en globaliserad, digitalt sammankopplad, polariserad och filterbubblad samtid.
Grundlig genomgång
Gladwell inleder med det uppmärksammade fallet Sandra Bland från 2015. En svart amerikansk kvinna från Chicago som stoppades av en vit manlig polis i Texas och arresterades våldsamt på lösa grunder. Hon begick självmord i häktet. För att försöka analysera händelsen bortom en politiserad debatt vill Gladwell göra en djupare analys. I en serie kapitel går han tillbaka i historien för att hitta sina svar.
Varför trodde Englands premiärminister Neville Chamberlain att Adolf Hitler verkade vara en schysst snubbe som gick att resonera med, när Hitler efter deras möte bombade halva Europa till smulor? Hur kunde den kubanska spionen Ana Montes lura världens mest sofistikerade underrättelsetjänst CIA under så lång tid? Hur kunde Bernie Madoff komma undan med den största finansbluffen i USA:s historia?
Hur kan folk vara så godtrogna?
I ”Talking to strangers” går Gladwell grundligt igenom psykologiska, antropologiska, kriminologiska och andra studier i mellanmänskliga relationer med överraskande resultat. En av bokens grundteser är att vi alla är programmerade på ett sätt som låter oss ”default to truth”. Alltså anta att folk helt enkelt talar sanning. Istället för att vara misstrogna tills motsatsen bevisats är vi inställda på att andra människor talar sanning tills våra misstankar bevisats bortom alla tvivel.
Vi är programmerade
Vi är tydligen också bättre på att känna igen när människor talar sanning än när de ljuger. Något som förklarar varför professionella lögnare som Madoff kunde komma undan så länge, han hade ett självförtroende som man förknippar med en sanningssägare, även om man inte litar på honom till 100 procent.
Något liknande hände med den pedofilanklagade fotbollstränaren Jerry Sanduski, som så många så länge vägrade tro var ett monster. Till och med hans före detta offer bjöd in honom på sitt bröllop. Varför? Ingen vill tro att det värsta tänkbara kan ha hänt.
Den personlighetstyp som ser igenom skitsnacket är ofta en visselblåsare, men enligt Gladwell är detta oftast en outsider som är misstänksam mot allt och alla och som utgör en minoritet.
I bokens bästa kapitel redogör Gladwell för hur ofta vi tror att vi kan tolka andras känslor och hur fel vi har.
Tittar på ”Vänner”
Ett exempel Gladwell använder är sitcomen ”Vänner”. En serie där ansiktsuttrycken är så överdrivna att man kan följa handlingen utan att ha ljudet på. Livet är dock motsatsen till ”Vänner”, förklarar Gladwell. Ofta är det omöjligt att utläsa någons inre känslor baserat på deras ansiktsuttryck, vilket gör idéer om att ”se någon i ögonen” för att ta reda på deras sanna intention, antikverade.
Gladwell tar också upp flera kända fall av sexuellt utnyttjande på amerikanska college, där svårigheter att tolka signaler dessutom möter en hypersexualiserad festkultur. Minnesluckor kan drabba efter just den sortens hårdkrökande, och alkohol kan få någon att misstolka eller helt enkelt glömma ett övergrepp. Det är läxor som låter självklara men som blir fascinerande när Gladwell bryter ner det på detaljnivå.
”Talking to strangers” är kanske Gladwells mörkaste bok. Som journalist brukar han ofta ha ett mer självhjälpspeppigt tilltal. Här har allvaret och det öppna slutet fått större utrymme. Det är ibland långdraget på det där typiskt amerikanskt pratiga sättet, men nästan oavbrutet intressant.
