Det är tjugo år sedan storsäljaren ”10 tankar om tid” publicerades. Att boken blev så uppmärksammad kopplar Bodil Jönsson till tajmingen, då den kom i ett skede när många kände en ökad stress.

Jubileet skulle firas med en nyutgåva och Bodil Jönsson fick i uppdrag att förse den gamla boken med kommentarer kring vad som hände sedan. Bodil Jönsson läste om sin bok från 1999 och slogs av en insikt hon inte hade haft tidigare.

– Det blev så tydligt att problemet med stressrelaterade sjukdomar och samtalen kring dem kom så plötsligt, att det inte var något som hade diskuterats tidigare, säger hon.

Svårt att sätta egna gränser

Hon började fundera på vad det var som hände då och varför effekten blev som den blev. Det hon såg var en tidsanda där tempot ökade och där många uppfattade det som att de jobbade jämt, trots att teknikutvecklingen ledde till att mindre tid behövde läggas på många arbetsuppgifter. I det snabbsnurrande ekorrhjulet och ett alltmer individcentrerat samhälle så var det många som började fara illa.

– Det föddes ett nytt uttryck i samband med stressen ökade, och det var ”du måste sätta dina egna gränser”. Det var vad människor med stressproblem fick höra. Hade jag sagt något sådant på 40-talet, när jag växte upp, så hade folk tittat på mig, uppifrån och ner och sagt ”sätta sina egna gränser – vem tror du att du är egentligen”.

Hon ser uttrycket som ett tecken på en ny tidsanda. Någon gång vid senaste senaste sekelskiftet stegrades stressen till nivåer, där många började känna sig otillräckliga. Hur mycket de än presterade, så var det inte nog. Bodil Jönsson tar sig själv som exempel på en person som kunnat hantera trycket, men ser den ständiga tidsjakten som en orsak till att den psykiska ohälsan ökat.

– För mig, som är en person som vill mycket, kan mycket och tycker att mycket är roligt, så har den här nya gränslösa världen inte blivit ett problem. Men alla kan inte att sätta stopp. Det är inte möjligt för alla att hela tiden sätta sina egna gränser.

Vunnit en tredjedels liv

Det som skulle bli kommentarer till den gamla boken växte i omfång och blev till en ny bok. Bodil Jönssons tes är att vi i dag, när IT-verktygen är så utvecklade, borde ha mer tid än tidigare då vi utöver tidsbesparande teknik har en ökad livslängd till vårt förfogande.

– Om man ser till vår ökade livslängd har vi vunnit en tredjedels livstid jämfört med våra förfäder. Den medicinska och tekniska utvecklingen gör att många dessutom har goda förutsättningar att må bra högt upp i åldern. Vi har alltså gott om tid, men hanterar den inte alltid på ett bra sätt, säger hon.

Kunde ha varit bättre

I ”Gott om tid” beskriver hon en samhällsutveckling som har kommit att präglas alltmer av hetsen kring att spara tid, samtidigt som IT- och tekniksamhället har slagit igenom stort. I ivern att göra detta målar vi in oss mer och mer i ett hörn där vi måste måsta tjäna pengar, för att kunna köpa fler prylar som ska hjälpa oss att spara tid på olika sätt. Vi behöver till exempel bilen, för att det tar för lång tid att cykla. Men för att ha bilen måste vi jobba mer, för att ha råd med den.

Som en illustration av vår tids besatthet av tid berättar Bodil Jönsson om tre småbarnsmammor som hade bett om ett möte med henne. Hon trodde att de ville prata om de slitsamma småbarnsåren, då det kan vara svårt att räcka till. Men det hon möttes av var något annat.

– Det var tre välmående mammor med välfungerande barn. De ville höra mina råd om var hur de skulle få ut mesta möjliga av de här åren, för de visste ju att småbarnsåren går så fort. Det är ett exempel på gränslösheten vi lever med, att även när allt är bra så tänker människor att det kunde ha varit ännu bättre.

Samverkan som kräver samverkan

I ”Gott om tid” gör Bodil Jönsson jämförelser bakåt i tiden, där hennes farmor kunde ha ont om både plats, mat, värme, mat och ljus, men just tid inte var något hon rådde brist på. En annan jämförelse hon gör är en lista hon fick se där lärarna på en skola hade fått skriva ner vad det var för arbetsuppgifter som stressade dem mest. Listan uppgick till 25 punkter, där Bodil Jönsson konstaterade att hennes egen lärare i första klass inte ens hade vetat vad 19 av de 25 punkterna var för något. Många punkter hängde samman med ökade krav på öppenhet, där Bodil Jönsson undrar om inte något har gått överstyr.

"Tänk om all denna organiserade samverkan bara kräver än mer samverkan, så att den till sist bidrar till att underminera kärleken", skriver hon.

Individen och systemet

Men kvinnan som för fram kloka tankar kring hur vi ska hantera vår tid är själv en upptagen person. När Dagens ETC ber om intervju tid svarar att det fanns en timme denna torsdag. All annan tid är uppbokad ett par veckor framåt.

Det låter som ett stressigt liv. Hur handskas du egentligen med din egen tid?

– När jag nu går mot min 77:e födelsedag så kan jag nog säga att min arbetstid ligger på en rätt lagom nivå, med fyrtio timmar i veckan.

Du är bra på att göra svåra saker begripliga, vilket borde ha gjort dig till en skicklig politiker. Är det något du har funderat på?

– Det har jag. Jag är en världsförbättrare som vill förändra saker, vilket gör mig till en politisk person. Men jag tycker inte om att stuvas in i färdiga sammanhang och jag passar inte på sammanträden.

I vilken mån tror du att dina böcker kan bidra till en förändring?

– Det jag skriver riktar sig till individer, men om tillräckligt många börjar tänka i samma banor så har det en effekt även på systemet. Det kan bli till en väldig kraft i tiden.

Möttes av rädsla

Bodil Jönssons böcker möts av mycket publicitet och när vi träffas har hon redan gjort ett tiotal intervjuer. Men hon är glad för uppmärksamheten. Inte för att hon vill tjäna så mycket pengar som möjligt, utan för möjligheten att nå ut med det hon vill säga. Om sin popularitet säger hon att det blivit något av en Astrid Lindgren kring henne.

– Jag börjar ses som en del av vårt kulturarv, säger hon.

Det gedigna ryktet var något hon lutade sig mot när hon skrev ”10 tankar om arbete”, som kom för ett par år sedan. Det hon förde fram i boken var de stora omvälvningar vårt samhälle måste genomgå i och med att robottekniken är på väg att ta över en mycket stor andel av de arbeten som människor nu utför. Det är en utveckling som innebär att vi måste ändra vår syn på både arbete och försörjning, där en konsekvens av det är att någon form av medborgarlön kan komma att behövas.

– Det är den enda av mina böcker som jag egentligen inte ville skriva och jag räknade med att få mycket skit från både fackligt och politiskt håll. Men det var så tydligt för mig att någon måste säga det. Jag insåg också att den som skulle kunna säga det var det jag, eftersom jag hade ett så stort förtroendekapital, säger hon.

Bodil Jönsson fick inte så mycket skit från väntat håll. Hon möttes däremot av en stor rädsla från många individer, vilket överraskade henne.

– I och med robotutvecklingen så blir vi tvungna att gå mot nya sätt att värdera arbete och vi inte kan räkna med att alla ska jobba full tid jämt. Det tycks vara något många människor skräms av och det förvånade mig att rädslan var så stor. Många är så invanda vid att få betalt per nerlagd timme, att de inte kan tro på att någon annars skulle kunna värdesätta vad de har gjort.

Bodil Jönsson om ...

… det bästa med att vara äldre?

– Att jag har fått vara med så länge och uppleva så mycket. Jag har ingen längtan efter att bli ung eller medelålders på nytt. Jag har varit i de åldrarna och tog ut det mesta av det. Nu upplever jag ännu en fas, samtidigt som jag har alla mina tidigare erfarenheter i mig.

... det sämsta med att åldras?

– Jag har kommit i en ålder där jag har svårare att komma ihåg sådant som namn och koder, och jag kan gå ut i köket och inte minnas vad jag skulle göra där. Men det är inget jag egentligen uppfattar som dåligt. Jag fungerar på ett annat sätt. Jag har ju också fått byta ett knä och har opererats för starr, men det är fantastiskt att det går att göra.

… att orka vara en person i rampljuset?

– Jag lärde mig mycket under tiden i "Fråga Lund", där jag varje lördagkväll satt i rutan inför en publik på en miljon. Det var många som trodde att de kände mig då, men jag kände ju inte dem. Där lärde jag mig att skilja mellan det privata och de professionella. Det privata är jag noga med vem jag delar med mig av det till.