Rösten kommer från andra sidan parken, från ett fönster på tredje våningen. Tung, fyllig, överväldigande.
”Hoy siento la tristeza de ser tango, como si estar muerto no bastara.”(”I dag är mitt svårmod som en tango. Som att vara död inte vore nog.")
Är det Julio Sosa?
På Plaza Dorrego i Buenos Aires blommar fortfarande jakarandaträden. Kronorna av violetta blommor är som lätta moln. Borden med antikviteter och udda prylar har monterats ner och ersatts med vanliga, lite trista, kafébord i plast som snart tas i bruk. Det är lika mycket turister som lokalinvånare. Plaza Dorrego, mitt i stadsdelen San Telmo, är en liten oas där goda krafter inbjuder till en kvällsöl eller ett glas vin. Dessutom dyker det upp unga par varje kväll som dansar tango.
Samtidigt som kvällens tangopar, Juan och Rocío, rullar ut sin dansmatta av linoleum över kullerstenarna på torget hörs från fönstret på andra sidan:
”Todo es mentira y nada es amor, al mundo nada le importa”. (”Allt är lögn och ingenting är kärlek, världen bryr sig inte ett skvatt”).
Jo, det är definitivt Julio Sosa, nu i Enrique Santos Discépolos legendariska “Cambalache”. Julio Sosa är en av de största av tangons sångare och Enrique Santos Discépolo är antagligen tangons främsta poet. Men ibland, som en lättsam kväll som denna, kan hans tungsinne snudda vid komik.
Tangons texter handlar om svek, om kärlekens omöjlighet, om ensamhetens ofrånkomlighet. Enrique Santos Discépolo sa att tangon är som en sorgsen tanke som dansas. I några av hans tangotexter är den enda utvägen att ta livet av sig.
Men Enrique Santos Discépolo var också ett barn av sin tid. Hans texter från 1930-talet är en kombination av social protest och moralisk upprördhet som speglar atmosfären i det som i Argentina brukar kallas ”det fördömda årtiondet”, då den politiska eliten på ett ovanligt arrogant sätt visade att de vanliga medborgarnas liv var dem fullkomligt likgiltiga.
Men senare, på 50-talet, blev Enrique Santos Discépolo militant peronist med texter som talade om hopp och politisk kamp innan han, återigen, invaderades av svårmod, slutade äta och dog i självvald ensamhet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Förutom det eviga temat om svek och ensamhet speglar tangons texter överraskande ofta atmosfären i samhället sett i ett underifrånperspektiv och ibland utifrån klara politiska ställningstaganden. Det finns anarkistiska, socialistiska, peronistiska, liberala – till och med högerinriktade tangotexter.
Men när Juan och Rocío skruvar upp musiken på sin ljudanläggning och börjar sin show handlar det om något annat. Texten är borta, dansen är allt. Som det var i tangons begynnelse när män dansade med varandra medan prostituerade tittade på i de eländiga bordellerna i Buenos Aires hamnkvarter. Fattiga från hela världen kom samman där i jakten efter ett drägligare liv. Var och en bar sitt hemlands musik som tröst och en nostalgisk puls i själen. Det är ur det mötet, i en blandning av hopp och desperation, som tangon fötts. Bandoneonen, tangons mest utmärkande instrument, var från början ett primitivt dragspel som fattiga tyska invandrare bar med sig över havet. Det är ett mysterium att de mest marginaliserades dans och musik senare förvandlades till glittrande lyxshower på Moulin Rouge i Paris och andra eleganta festsalar i olika världsmetropoler.
När Juan och Rocío dansar är det långt från glittrande lyx, men det är likafullt show. Utsökt, välrepeterat, professionellt. Precisa, dramatiska, nästan aggressiva rörelser. Juan i svarta byxor, vit skjorta och väst. Rocío i snäv lila klänning med slits långt upp på höften. Båda är kammade så att håret ligger klistrat mot deras hjässor. Juan och Rocío motsvarar alla föreställningar om hur ett tangopar ska se ut. Och de dansar som gudar. Det hörs små suckar av beundran från borden omkring. Efter showen ställer Juan och Rocío upp för fotografering. Juan får äldre kvinnliga turister i shorts och sandaler att andfådda av upphetsning luta sig bakåt i hans dominerande famntag, Rocío lyfter sitt nakna ben över bålen på rodnande medelålders män och stirrar uppfordrande in i deras ögon. Kamerorna och mobiltelefonerna knäpper för fullt. Tangons myter tillfredsställs – om än kanske lite överdrivet ivrigt.
Tango är mer business än någonsin i Buenos Aires. På alla nivåer. Små uppträdanden som denna, där dansstudenter sliter ihop drickspengar för att finansiera sina studier, grandiosa shower på stiliga restauranter, genomarbetade föreställningar på teatrar som turnerar världen runt i åratal och alternativa hbtq-tangoshower. Men också allmändans för alla som vill någon gång i veckan på Plaza Dorrego eller på gatstumpar som stängs av för trafik under några timmar. Det finns även en omfattande dansturism. 10 000-tals människor från hela världen kommer till Buenos Aires för att själva dansa tango. Det var länge sedan det fanns så många, och så olika, milongas (dansställen) som nu, som ofta är sammankopplade med kursverksamhet. Och det har nog aldrig tidigare funnits så många skrädderier och skomakare som ägnar sig åt att producera tango-attiraljer till förväntansfulla turister från hela världen.
På 1950-talet började däremot en nedgång för tangon som fortsatte i över 30 år. Men när jag var elev på professor Grassis dansakademi i San Telmo i början av 80-talet var tangon långsamt på väg tillbaka. Mycket tack vare Ástor Piazzolla och den nya argentinska rocken. Det var det musikaliska nyskapandet som räddade tangon. Som dans var den fortfarande marginell. Det kostade på att hitta milongas. Jag letade efter dem mest för att jag fascinerades av det marginella och av tangons dramaturgi med dansande par som tycktes ha fastnat i tiden. Samtidigt kände jag mig som en lite förskrämd voyeur, och det var därför jag ville lära mig att dansa tango.
Det gick inte så bra. Professor Grassi var som en parodi på själva idén om en argentinsk tangolärare och hans blonda kvinnliga assistent fnissade så hejdlöst åt mina fumligheter att allt gick upp i rök.
Trots mitt misslyckande fylldes professor Grassis akademi av elever, framför allt av unga argentinare, och snart hölls danskurser på många ställen runt om i staden. 1990 bildades formellt Den Nationella Tangoakademin via ett regeringsdekret. Att dess högkvarter ligger strax intill klassiska Café Tortoni på Avenida de Mayo känns helt riktigt.
Men det mest intressanta i tangons nya segertåg är att den återerövrat sin plats som en normal del i Buenos Aires vardagsliv. Hur oexotisk och vardaglig tangon har blivit märks på många av de välbesökta milongas som numera finns utspridda i Buenos Aires urbana landskap.
Enligt dörrvakten dominerar de yngre andra kvällar, men just i dag är knappt någon under 60 år på Club Gicel. Alla är välklädda, men inte på det nästan parodiska sättet som för 30 -– 40 år sedan, när tangon var på nergång och höll på att förvandlas till ett nostalgiskt minne över sig själv. De flesta av männen har kommit ensamma. En del av kvinnorna med, men de är oftare i grupper, två eller tre. Paren är i absolut minoritet. Mannen vid bordet framför mig är klädd i jeans, randig skjorta och snygga svartvita dansskor. Han har en halv flaska rätt billig champagne i en ishink som han knappt smuttar på och byter partner vid varje dans. När han reser sig upp har han redan spanat in kvinnan han vill bjuda upp. Hon går honom till mötes på dansgolvet innan han hunnit fram till hennes bord.
Han är rätt korpulent, men dansar som en gud. Hon med. Det gör alla på dansgolvet, i en slags motvillig, nästan aggressiv, harmoni med varandra trots att de oftast inte ens setts förut. Det är därför de är här – för att dansa. Och kanske för att överleva; en sorgsen tanke som dansas går att försonas med.
Jag kommer på mig med att längta efter en modern ”Cambalache”, en ny Enrique Santos Dicépolo – det enda som fattas är någon som kan skriva tangotexter som speglar dagens Argentina.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
