TOKYO. Det finaste jag vet är att inte vara en del av en “bransch”, även om jag inser att den hållningen 2025 är närmast absurt omodern. En intervju i Svensk Bokhandel med Polaris vd Jonas Axelson fick kinderna att rodna.
Ett citat:
”Mina möten med förlagsrepresentanter och agenter i England och USA gjorde intryck. Personer som Sonny Metha på Knopf i New York, som jag lärde känna under mina år på Albert Bonniers förlag, kallade sig inte förlagsdirektör, utan ”reader”. Hans och vissa agenters oefterhärmliga och innerliga sätt att förhålla sig till författare inspirerade mig att starta Partners in Stories. Jag ville erbjuda svenska författare en större lösning som gav dem tillgång till 360 grader management. ”
Trots att jag varit i bokbranschen i över ett decennium vet jag fortfarande inte vad “360 graders management” betyder. Men jag vet däremot att det i musikindustrin innebär att artisten inte ens får gå på toaletten utan att 25 procent av kisset fördelas till skivbolaget.
Ett skäl till att den svenska kulturindustrin är på väg ned i ett mörkt hål går att hitta just här: En verksamhet byggd på floskelgeneratorsvenska, av och för människor som delar samma adresser och värderar samma saker.
Eftersom jag ägnat det senaste halvåret åt att klaga på kulturministern vill jag lyfta ett annat perspektiv: Tänk om vi som verkar i ”kulturbranschen” helt enkelt är för tråkiga? För marginella? För fega? Tänk om den konst vi tror att vi producerar vid närmare eftertanke inte alls är konst, utan små cv:n?
/Kristofer 😘
I övrigt
◼ Befinner mig för närvarande i Japan. Har druckit alldeles för många Gin & Tonics i tystnad på musikbaren Bar Stereo i Shinjuku, medan bartendern spelat stycken ur Ryuichi Sakamotos sista konsert ”Opus”. Sakamoto, denna underbara kompositör av ambient och filmmusik, har fortfarande något slags Ulf Lundell-status här. Ett Sverige för vuxna alltså.
◼ Det är något mycket märkligt med ett land där människor fortfarande betalar för musik. Tower Records i Shibuya är... sju våningar högt och alldeles, alldeles underbart.
◼ Hamnade en sen kväll på Bar Piano i Shibuya, som namnet till trots saknar ett piano. Där träffade jag en holländsk DJ som kallade sig själv “Mesto”. “Mesto” skulle just flyga till Indien för en spelning inför sisådär 85 000 personer. Det hindrade honom inte från att tvinga med mig, min partner, samt två galna australiensare till karaeokebaren från ”Lost in Translation” mitt i natten.
◼ Som noggranna läsare vet är jag en dedikerad fiskare. Det yttrar sig bland annat genom att jag reser över hela jorden för att köpa en svensktillverkad fiskerulle från 1979 som enbart japanerna har vett att uppskatta.
◼ Två ord som gör mig genuint lycklig: City Pop. Denna japanska reinkarnation av amerikansk västkustboogie, klädd i mycket stora axelvaddar, som utanför Japan fortfarande får anses vara något slags acquired taste, ljuder här i varje gathörn. Några saker som fick följa med hem: Tomoko Arans ”Fuyu Kukan”, Masayoshi Takanakas ”All of Me”, samt Tatsuro Yamashitas ”For You”, detta magnum opus av Japans egen Janne Schaffer.
◼ Det viktigaste plagget i en vuxen herrgarderob är, som alla vet, postgubbeskon. Alltså en helt vanlig svart skinnsko med rund tå. Egentligen är de skor som McDonald’s erbjuder sin personal föredömligt bra, men i brist på sådana köper jag istället mina par av REGAL Shoe&co, denna sympatiska och Shibuya-lokaliserade skotillverkare.
◼Filmutredningen kom nyligen. Utan att ha närstuderat den i detalj ser den, något oväntat, ut att vara full av skarpa, socialistiska förslag?
Avslutningsvis
I helgen lyssnar jag på Sveriges roligaste orkester You Thant, som just blivit med ny singel, liksom den amerikanska klarinettspelaren Angel Bat Dawids ”A Modern Cosmic Apocalyptic Sonic Discourse for the Book of Enoch”. Sist av alla avslutar jag också läsningen av Salman Rushdies ”Knife”.
