I förhören efteråt framkommer det att gärningsmannen (gärningspojken? gärningsbarnet?) var utsatt för mobbning och att han är ledsen och ångrar det han gjorde. Det är klart han gör, han är tolv. Impulsiv och försedd med en hjärna som inte är färdigutvecklad ännu. Känslostyrd och dessutom mobbad. 

Jag är ingens mamma men jag undrar vad som är värst, att ens tolvåriga son dödar eller blir dödad. Å ena sidan, den bottenlösa sorgen i att förlora sitt barn. Å andra sidan, främlingskapet inför ens barn som mördat och den oundvikliga, livslånga skulden. 

Att varje mördare, varje våldtäktsman och varje skolskjutare är en mammas son känns ibland som det enda som gör dessa våldsamma män mänskliga. Modern som figur är älskvärd, oavsett vilket monster hon fostrat vid sin barm. Men modern är också ofta rädd. Paralyserad av skräck inför vem hennes son ska bli och hur han ska klara sig i världen.

Det är så mycket som kan gå fel för en pojke. Inte minst idag när internet är minerat av svarta hål, så kallade manosfärer, där män enligt ryktena radikaliseras till misogyna våldsverkare. Det politiska avståndet mellan yngre generationers män och kvinnor är större än någonsin, för den som vill tjäna snabba pengar finns gig som barnsoldat åt gängen ett knapptryck bort och i varje del av utbildningssystemet går det sämre för killarna.

Hur vi skyddar de unga männen från det mörka och våldsamma, hur vi anpassar dem efter rådande samhällsideal trots att dessa ideal inte alltid är till deras fördel, är självklart ett ansvar som ligger på betydligt fler än deras mammor. Men den närmaste familjen bär ofta en stor del av oket och där känns det stundvis som att de famlar i mörker. 

I min bok som publicerades i dagarna har jag bland annat intervjuat en kille som identifierar sig som incel. Han är över 30 år, oskuld, arbetslös och känner sig oerhört ensam. Under våra samtal har han berättat om hur hans föräldrar, och framför allt hans mamma, inte alltid varit särskilt stöttande när han pratar med henne om sina problem. 

Han har beskrivit hur hon ibland blir raljant och ironisk, att hon sagt saker i stil med ”ja gud vad synd det är om er män” när han försökt beskriva sina upplevelser av att samhället vänder sig bort från honom. 

Ett problem vi enträget ignorerar, trots att miljarder av våra skattepengar läggs på att hantera konsekvenserna av det.

När jag frågat varför mamman reagerat så har han sagt att det inte handlar om att hon är känslokall eller nonchalant. Han har sagt att han tror att det handlar om att hon är rädd. Rädd för att hon älskar sin son och rädd för att han ska förvandlas till en av sönerna vi läser om i tidningarna. En av de som dödar, dödas eller bara ägnar ett helt liv åt nattsvart hat. 

Jag är övertygad om att den här mamman inte är ensam om att avfärda det en ung man säger för att det låter problematiskt. Att gå in i en slentrianmässig försvarsposition istället för att lyssna är något hela vårt samhälle är skyldigt till när det kommer till män. 

Uppfattningen tycks ofta vara att de antingen klagar i onödan, för att de är pompösa och lättkränkta. Eller att de klagar på ett sätt som upplevs som farligt, för att de är våldstillvända och gränslösa. 

Men, hemska tanke, tänk om det bakom den testostorinstinna misogyniteten och de högerstolliga inälvsdieterna döljer sig ett reellt problem? Ett problem vi enträget ignorerar, trots att miljarder av våra skattepengar läggs på att hantera konsekvenserna av det.

Frågan sammanfattas av journalisten och författaren Linus Kuhlin i Göteborgsposten, där han bland annat konstaterar att utvecklingen går att se i skolan ”där tjejer är bättre på 'allt'”, vilket leder till att de är överrepresenterade på universitet och högskolor, vilket i sin tur ”tvingar dem att 'gifta ner sig' vad gäller intellekt och social status”. Kuhlin spekulerar i att det här till och med kan vara en förklaring till att barnafödandet i Sverige minskar.

Hans text har flera viktiga poänger som presenteras på ett insiktsfullt sätt, men den avslutas med ett resonemang som ofta återkommer i diskussionen om män, trots att det saknar substans. Kuhlin skriver:

”Festen är över. Turen har vänt. Räkmackan är uppäten. Nu är det vår tur att känna på hur det är att försöka passa in i en trång och omöjlig könsroll, som tjejer har gjort sedan urminnes tider. Det kan vi gott ha.”

Hämnd är sällan konstruktivt och årtusenden av patriarkat kommer inte ”balanseras ut” av att mäns svårigheter ignoreras eller till och med uppmuntras

Impulsen att avsluta en text om manliga svårigheter med ”det är rätt åt oss” går att förstå. Att få sina uttalanden att signalera ”Jag ser att män förlorar, men jag är fortfarande på kvinnonas sida” blir dels ett sätt att skydda sig mot kritik. Men det är också en instinkt som är rimlig ur ett känslomässigt perspektiv. 

Att den eviga förövaren får smaka på sin egen medicin och testa rollen som offer känns rätt, men det betyder inte att det är det. För hämnd är sällan konstruktivt och årtusenden av patriarkat kommer inte ”balanseras ut” av att mäns svårigheter ignoreras eller till och med uppmuntras. 

Om det är något jag lärt mig av att ägna ett år åt ämnet, som research till min bok, är det att manligt lidande inte fungerar på samma sätt som kvinnligt. Förtrycket mot kvinnan har länge pågått i tystnad, vilket i sig är ett tecken på förtryck, för att sedan organiseras till politiska frågor med tydliga problemformuleringar och förändringskrav. 

När mannen står inför problem, när det är han som utesluts från arbetssamhället, kärleksmarknaden och utbildningssystemet, då blir konsekvenserna både mer kostsamma och mer farliga, blir det rörigare och farligare. Lidandet stannar inte hos individerna, utan spiller över på samhället i stort. 

Jag är rädd för att de trender vi ser när det kommer till våld som smyger sig ner i åldrarna är en direkt konsekvens av de bristfälliga skolresultaten bland killar. En direkt konsekvens av en dysfunktionell välfärd som inte klarar av att ta hand om de unga män som behöver hjälp. Av en arbetsmarknad som blir allt svårare att ta sig in på för den som inte har en universitetsexamen. 

Framför allt är jag rädd för vad som kommer hända om vi fortsätter ignorera problemet,  för ingenting tyder på att det kommer försvinna av sig själv. Snarare tvärtom. Det kan låta alarmistiskt, men det finns mycket som tyder på att framtidens klassklyfta kommer baseras på kön och att den underlägsna klassen kommer göra betydligt mer väsen av sig än den gör idag. 

Om det är svårt att känna empati med de våldsamma männen, om deras kalla yta och hårda formuleringar har en så pass avskräckande effekt att vi inte klarar av att värna om dem, tänk på att problemen de står inför är våra att hantera. 

På samma sätt som feminismen i bästa fall gynnar båda könen, riskerar den i sämsta fall att göra oss alla till förlorare.

Selma Brodrej är aktuell med essäsamlingen ”Testosteron” som publiceras på Atlas förlag.