”Tacksamheten är betalningen”

I stallet flera dagar i veckan

Långt ifrån proffsidrottens glamour – och ganska långt från centrum – ute på Blockhusudden, vid Djurgårdens ryttarklubbs stall står Stephanie Brandelius och ryktar en häst. Här brukar hon vara. Flera gånger i veckan är hon här ute för att hjälpa till med ridträningen. 

– Det spelar ingen roll om det är så dåligt väder som i dag eller hur trött och sur man är på bussen hit. Det släpper så fort man är här. Det är som terapi att få komma hit och bara stå och mysa med hästarna, förklarar hon varför hon trotsar vädret. 

Det som började vid nio års ålder, med att en gammal dagiskompis erbjöd henne att följa med till en ridskola, har tio år senare utvecklats till en livsstil. Förutom att rida själv ansvarar hon för drop in-klasser för barn som vill börja rida, ger teorilektioner till barn som kommit lite längre i sin ridning och för vuxna som vill utvecklas. Dessutom är hon ordförande för föreningens ungdomssektion och medlem i Stockholmsdistriktets styrelse.

”Det är helt klart värt det”

– Känslan av att folk tackar, säger att vi är så duktiga och bra på att lära ut och att de känner att de har utvecklats, det är betalningen, och det är helt klart värt det, berättar Stephanie. 

Trots regnet, och att klockan bara är runt ett på dagen, är det redan flera personer på plats i stallet. En häst blir tvättad, en annan ryktad och inne i ridsalen tränar en ryttare för fullt, påmanad av en av tränarna. Stephanie berättar att det är här inne som hon började rida. På samma drop in-träningar som hon nu ser till att de blir verklighet. 

Stallet blev en tillflyktsort

Hennes relation till ridningen är speciell. Som liten hade hon inte många vänner i skolan. Hon berättar om hur hon brukade gå hem på lunchen för att slippa sitta själv i matsalen. 

– När jag började gå hit och rida fick jag riktiga vänner. Det var som en gemenskap som man kunde kliva in i. Det blev en tillflyktsort som verkligen var en räddning. 

Den egna upplevelsen är grunden till hennes engagemang. Inget barn ska behöva hamna utanför som hon själv gjorde. Och genom att se till att det funkar i ridskolan känner hon att hon drar sitt strå till stacken. 

– Det skulle inte funka utan att folk engagerar sig. Dessvärre är det många som känner att de inte vill göra det gratis, att man hellre vill använda sin lediga tid till vara hemma och titta på Netflix, men de missar ju att man får så mycket annat än pengar tillbaka. Vännerna och tacksamheten är ovärderlig. 

Stephanie är en av de cirka 650 000 som lägger sin tid på att få den svenska idrottsrörelsen att fungera. Enligt en studie gjord år 2000 skulle det krävas 250 000 heltidsanställda inom idrotten om de eldsjälar som möjliggör idrottandet försvann. Det är verkligheten i många länder utanför Norden, där tränaryrket är professionaliserat.  

Stefan Bergh, som är generaldirektör för Riksidrottsförbundet, är väldigt tacksam över eldsjälarnas arbete. 

– Eldsjälarna, alltså de ideellt engagerade, är helt avgörande för den svenska idrottsrörelsen och för att vår verksamhets ska fungera. Den modell som vi har för idrottsrörelsen förutsätter att dessa eldsjälar finns. Det finns nog ingen idrottsförening som klarar sig utan en grupp ideella ledare på något sätt, säger han. 

Eldsjälar en ”otrolig förmån”

Rollen som eldsjäl har till viss del förändrats, menar Stefan Bergh. Det är färre som gör samma uppgift år efter år, som var vanligt förr, och i stället engagerar sig många i kortare perioder, men oftare och i flera olika föreningar. 

– Det här påverkar inte idrottsrörelsen negativt, utan det är en otrolig förmån att vi fortfarande är så viktiga för det svenska folket att man vill engagera sig frivilligt och ideellt i våra idrottsföreningar, säger han. 

I stallet håller Stephanie Brandelius på att förbereda inför dagens ridlektioner. Fler och fler dyker upp för träningen, trots att regnet fortsätter.