Ta fram cringe-kudden inför ”Don't worry darling”

Det ser ut som amerikanskt 50-tal. ”Victory” heter en liten företagsstad i öknen där ­männen åker till jobbet i en mystisk grotta medan deras ­fruar stannar hemma. Cigaretter, cocktails och veteranbilar med godisfärgad lack får allt att verka som en dröm.

Alice (Florence Pugh) är en hemmafru som på ytan lever ett perfekt liv, i ett idylliskt område med sin man Jack (Harry Styles) som är ständigt kåt.

Alice börjar lägga märke till skumma saker: äggen har ­plötsligt inget innehåll, hon plågas av oklara minnesbilder och en dag skär hennes väninna halsen av sig.

Ju mer av detta Alice för­söker förklara för sin man, desto grövre blir gaslightingen. Ja, han säger till och med: ”du är ­hysterisk”, så att ingen ska missa vilket manipulativt svin han är.

”Don’t worry darling” är ­motsatsen till subtil men ­samtidigt provocerande ­förvirrande.

Filmen bygger upp lagom mystik kring ”högkvarteret” som ingen tillåts besöka. Vad finns egentligen där? Kanske tillverkar de vapen. Kanske finns det strålning som förvandlat alla till robotar som i ”Stepford wives” (en bättre berättelse på samma tema).

Men efter 90 minuter har inga ledtrådar presenterats förutom Alices obegripliga flashbacks som liknar svartvit videokonst.

Det blir till slut uppenbart att regissören själv inte vet svaret på någon av alla gåtor, och inte heller bryr sig om du vill veta, eller om hur det ska hänga ihop med den underliggande låtsas-djupa tematiken om kvävande kvinnoroller (illustrerat när Alice lindar in sin skalle i gladpack) och – knasigt nog – samtidens incelmän.

Ingen i den märkliga staden nämner var de kommer från, vilka de är, vad de vill eller vad deras män kan tänkas göra om dagarna. Varför är de där egentligen? Hur kommer det sig att alla par har nästan exakt samma ”så möttes vi”-historia? Det är nästan som om det var… designat. Riktigt dåligt designat.

Alla spelar över, ha cringe-­kudden redo för varje sexscen mellan Pugh och Styles, men mest skrattretande är Chris Pine som den onde företagschefen. En klichéartad sektledartyp som pratar om att företaget ska ta över världen och frälsa den från kaos.

”Don’t worry darling” ser både dyr och billig ut på samma gång, vilket ändå är någon form av bedrift. Tyvärr är berättelsen ett hopkok av många andra, bättre filmer. Men ytlig, ologisk och framför allt tråkig.