Systrarnas gemenskap kan rädda oss

Frågan om vad kärlek är och om är den möjlig löper som en röd tråd genom romanen. Det kan låta banalt men blir det aldrig, för i Systrarnas universum är kärleken större än den romantiska tvåsamheten, den är ”både fristad och vapen”. Samman­länkat med kär­leken finns försöken att vidga den politiska kampens former och mål till att också inkludera kvinnors liv och erfarenhet. Jörgensdotter skriver om hur konstnären Ester Hennings val att klä sig i säckväv vid Anders Zorns dans inte tolkats som politik utan som galenskap. Och när hon själv vårdades för anorexi var det ingen som pratade om patriarkat eller feminism, trots att ”kvinnorollen var anledningen till att jag inte ville ha min mens tillbaka, eller min rumpa, mina höfter och bröst”. 

I sitt sökande går Anna i dialog med historiska kvinnor, kända som okända, på ett sätt som får mig att tänka på Kate Zambreno och hennes ”Hjältinnor” (Modernista). Zambreno läser modernismens ”galna kvinnor” både för att förstå sin egen situation och för att lyfta dem ur galenskapen in i det strålkastarljus som främst riktats mot deras män. På ett liknande sätt tecknar Jörgensdotter ett rotsystem av kvinnors erfarenheter som går att hämta näring ur. Som visar att vi, trots våra skilda historiska, geografiska och ekonomiska positioner, också är förbundna. Men medan Zambreno arbetar med sina hjältinnors texter, gör Jörgensdotter drömlika tidsresor till sina systrar. Hon sitter i Sonja Åkessons gula kök i Stockholm, i Kathy Ackers vardagsrum i New York och hon följer Simone Weils arbete i Paris. 

Återkommande är kampen för att som kvinna existera i sin egen rätt. Visst blir vi människor till i våra relationer, men nog känns det ofta som att det främst är kvinnor som blir till i relation till männen? Det är så svårt att vara grundad i sin kropp, att veta sina gränser och sina åsikter, och så lätt att bli en kameleont, flexibel och anpassningsbar. När Anna pratar i telefon med sin pojkvän på gymnasiet har hon en lista bredvid telefonen för att ha saker att fråga honom, han frågar inte henne om någonting. I detta ligger att ständigt ana att man sviker sig själv, men aldrig riktigt veta eftersom man knappt vet att det finns ett själv att svika. Ibland undrar jag om det inte är ur detta de många psykiatriska ”kvinnosjukdomarna” – ångesten, utmattningen, ätstörningen, depressionen – stammar.

På ett sätt är det en oerhört självutlämnande resa Jörgensdotter tar oss med på. Hon berättar intimt om barndom, relationer, sex, panikångest och anorexi. Men det blir aldrig någonsin kladdigt eller gränslöst eftersom allt placeras i ett nät av andra kvinnors erfarenheter. Längtan efter kärlek, den politiska kampen, vindrickandet och pillersmusslandet, tröttheten, barnen, sårbarheten och styrkan, allt delas i ett historiskt systerskap. Det är heller aldrig individerna som ställs till svars, utan systemet. Patriarkatet, inte männen. 

 Det tar mig ett tag att förstå vad det är för text jag läser. Men när jag väl släpper mina normativa formförväntningar sugs jag in fullständigt, låter mig bäddas ned på den av blommor översållade balkongen där skrivandet, ångesten och samtalen pågår. För trots sorg, våld, förtryck och orättvisor lämnas läsaren med hopp. Hopp om att systrarnas gemenskap och skrivandet faktiskt kan rädda oss. Påminnelsen om att vi vare sig är ensamma eller ensamt ansvariga, och att allt faktiskt hör ihop. Kärlek och politik, lust och kamp, kropp och intellekt, då och nu, verklighet och dröm. Det är det som är livet. Jag återvänder till Cixous och konstaterar att Anna Jörgensdotter med sin vindlande textuella systerdialog inte bara skrivit fram sig själv, utan genom skriften också gjort kvinnolivet lite mera levbart.