BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Bandet spolas framåt. Tre svarta män ligger stilla på marken, på olika ställen i tiden. Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King. Medborgarrättsrörelsens portalfigurer. Alla skjutna till döds. Allt de ville ha var förändring.
Och så rörliga bilder från 1991. Fyra vita poliser misshandlar brutalt en liggande Rodney King. Slag efter slag borrar sig tungt in i hans kropp, fyra batonger som slår sönder tänder, kött och ben. Runt omkring står andra poliser och tittar på när vitt sätter sig över svart.
Däremellan vita män som vägrar låta sina barn gå i samma skola som ”negrer”, vita kvinnor som säger att gud förlåter mord och otrohet men inte integration, vita studenter som höjer näven, spänner varje muskel, skriker hånfullt, hatiskt och öronbedövande åt en svart 15-årig flicka som bara vill gå i en bra skola.
Meningen att chockera
I am not your negro är USA:s historia nedklippt till 90 minuter. Det är ingen vacker syn.
– Den ska chockera, det är meningen, säger regissören Raoul Peck till Dagens ETC.
– Den ska tvinga dig att konfrontera din egen syn på verkligheten, på historien, på din ikonografi, det vill säga på hur du betraktar verkligheten och de bilder av den du matas med. Vilket också flera amerikanska journalister som sett filmen sagt sig ha gjort. ”Vi har varit filmkritiker i många år men aldrig sett världen på det här sättet”, sa de till mig. Det är ju vinnaren som bestämmer berättelsen.
I I am not your negro låter Raoul Peck, själv född i Haiti, åskådarna betrakta världen genom James Baldwins ögon. Baldwin, som avled 1987 63 år gammal, var författare, både till böcker och teatermanus, poet och en högst engagerad samhällsanalytiker och -kritiker. Han var också svart, homosexuell och från underklassens Harlem i New York.
Redan som barn, vilket han berättar om i filmen, via Samuel L Jacksons röst, slogs han av att världen omkring honom var vit. Inte människorna, men världen som berättelse. Hjältarna var vita, stjärnorna var vita. Alla som betydde något, med potential att så drömmar hos åskådarna, var vita. De få svarta som fick en plats i rampljuset tecknades som karikatyrer, overkliga. Baldwin kom att avsky dem. Det blev starten på ett intellektuellt korståg med knivskarp analys som vapen och det amerikanska samhället som motståndare.
– Baldwin gjorde senare ett enormt jobb i sin dekonstruktion av till exempel Hollywood och visade att även de mest progressiva filmerna hade en ambivalens i sig. Även om en svart man fick en huvudroll, som i Guess who’s coming to dinner med Sidney Poitier, var han aldrig verklig utan i stället en stilig, utbildad läkare – alltså ouppnåelig, säger Raoul Peck.
Du har redan varit inne på kritikernas reaktioner, men hur har det vita Amerika tagit emot filmen?
– Publiken som sett den har varit blandad, det vill säga både vita och svarta, och de har också blivit chockade och reagerat på ibland samma, ibland olika saker. En skillnad har varit att vissa scener möts av svarta med igenkännande hummanden, men stel tystnad av de vita.
– Men det jag tror många vita upptäcker tack vare filmen är att alla, även de som inte tror sig vara rasistiska, är inblandade om man inte reflekterar, om man tror att rasism är något som sker någon annanstans. Bara det faktum att svarta ansikten inte syns i vissa filmer är ju ett stort problem. Det signalerar att svarta inte är en del av denna värld.
Inte bara amerikanskt problem
Den tysta majoriteten blir därför enligt Raoul Peck en del av problemet. Rasism behöver inte ta sig våldsamma, aggressiva uttryck. Det räcker med att den härskande majoriteten slutar ifrågasätta världen för att rasismen ska segra.
Problemet är inte heller enkom amerikanskt, utan högst aktuellt även i Europa.
– Det är egentligen samma sak som kvinnor upplever. Ta vilken kvinna som helst, din mamma, dotter, syster. Hon går in i ett rum med sex män, vita män. Hennes situation blir direkt annorlunda. Hur hon pratar, rör sig, argumenterar, blir betraktad. Hon kommer att tvingas förhålla sig till männen. Och det är exakt det som alla minoriteter upplever.
I en scen i filmen, i samband med en tv-inspelning, någon gång på 60-talet, får en vit filosofiprofessor från Yale ge sina synpunkter på Baldwins analys av det amerikanska samhället. Han är helt oförstående inför den svarta upplevelsen, säger att samhället utvecklats, ändrats till det bättre.
– Det är ju likadant idag. Det pratas om att det finns svarta framgångsrika personer, borgmästare, skådespelare, Beyoncé. Varför då klaga?
– Men det är ju en minoritet det handlar om. För majoriteten svarta ser verkligheten annorlunda ut. Alltför många är arbetslösa, växer upp utan två föräldrar, är bostadslösa, har inte tillgång till hela samhället, kan inte bo var de vill.
Nu har USA haft sin första svarta president. Vad tror du Baldwin skulle säga om det amerikanska samhället idag, snart 30 år efter sin död?
– Baldwin själv pratade om det, om den förste svarte presidenten, men det viktiga för honom var vilket land personen skulle vara president över. Det är folket som är i centrum. Vilka vi är och vilka vi väljer att vara. Det Baldwin gjorde var att rikta en spegel mot oss och säga ”Äg din historia, du är en del av den, var inte en passiv åskådare!”
– Systemet gör vad det kan för att vi ska vara konsumenter, sitta på våra soffor och twittra ut vad vi tycker, och så tror vi att vi åstadkommer något, bidrar till en revolution genom att twittra ut åsikter. Men det är ingen som går ut och gör det riktiga jobbet.
