”Till min dotter” skrevs 2013. Alltså, efter finanskrisen men innan Varoufakis blev minister för Syriza. I ett nyskrivet förord berättar han hur boken kom till: under nio dagar befann han sig på en grekisk ö, där han formulerade texten som ett brev till sin tonåriga Ksenia i Australien. Utgångspunkten: att nationalekonomi är alldeles för viktigt för att lämnas över till nationalekonomerna. Tanken var att beväpna en ung generation med de grundläggande begreppen – utan att fastna i terminologin. Redan här måste jag komma med en invändning. ”Till min dotter” är pedagogiskt skriven och i ett förord framhåller Katrine Marçal att Varoufakis inte använder ord som ”kapitalism” och ”kapital” (han föredrar ”marknadssamhället” och ”maskiner” eller ”produkter”). Men boken kommer ändå gå över huvudet på en tonåring. Varoufakis förutsätter att läsaren förstår lika komplicerade begrepp som ”livegenskap” och ”arrende”. Dessutom förklarar författaren ingående hur banker skapar pengar ur tomma intet, något som enligt ekonomireportern Andreas Cervenka är för komplicerat för mycket bankfolk. ”Till min dotter” passar därför bättre för en vuxen som bläddrar förbi ekonomisidorna, men hänger med i samhällsdebatten.

Med detta sagt är ”Till min dotter” en fin liten bok som får ekonomiska frågor att framstå som djupt existentiella. Nationalekonomi, skriver Varoufakis i en parafras på Oscar Wilde, lär dig priset på allt men värdet på intet. Ekonomi, skriver han, är förresten ett dåligt ord, härlett ur grekiska ”oikos” (hushåll). Egentligen borde man kalla det ”agoranomi” med dess koppling till torget och marknadsplatsen. Ett simpelt påpekande, måhända. Men ”Till min dotter” är proppfull av sådana på varje sida, vilket gör den horisontvidgande. Att Varoufakis dessutom är något så ovanligt som en ekonom med gedigen bildning gör också sitt. Här paraderar både Akilles, Homeros och Ikaros över de 164 sidorna. Ibland brukar det sägas att Marx ”Kapitalet” var en skräckroman om kapitalismens uppkomst (på grund av dess många referenser till den gotiska litteraturen). I så fall är ”Till min dotter” ett kortepos på hexameter om skuldsamhällets och statens uppkomst.

Vad är det då Varoufakis lär ut? I korthet skulle man kunna säga att det är marxism light. Detta sagt utan någon sarkastisk underton, som läsare besparas vi träliga utläggningar om lönearbetets exploaterande natur och profitkvotens fallande tendens. Samtidigt är boken grundlig och uppdaterad. Varoufakis förklarar att pengar inte alls uppstod för att underlätta byteshandel, utan för att reglera härskarens skulder till sina bönder i Mesopotamien. Han förklarar vidare att ”marknadssamhällets” Big Bang skedde när skuldsamhället gifte sig med vinstmotivet (som, understryker författaren, är något annat än ”viljan att berika sig”). Det är en formell som är tjusigt enkel, utan att vara banal. Många ekonomer kan nog lära sig en hel del om pedagogik av denna skrift.

Det jag tar med mig från ”Till min dotter” är dock något helt annat. Jag ska erkänna att jag haft svårt för Varoufakis periodvis, framförallt hans vurmande för EU. Hans bästsäljare ”Adults in the Room” upplevde jag som otroligt naiv. Men i ”Till min dotter” framstår han som en eftertänksam och klok professor, som ser igenom nationalekonomins iskalla språk – utan att förkasta det. Till sin dotter skriver han: ”Håll fast vid din vrede, men hushåll klokt med den”. Han skriver att hennes livstid kommer präglas av motsättningen mellan två oförenliga idéer: ”demokratisera allt!” och ”kommersialisera allt!”. Varoufakis hymlar inte med var han står.  Kort sagt uppskattar jag den etik som växer fram ur boken; likt vintergäck ur halvfrusen jord. Kanske kan ”Till min dotter” rentav lära ut både priset och värdet på allt.