Vår tid är som en gigantisk frukostklubb, de käcka tillropen slutar inte eka, hur många utmattade som än går in i väggen i brist på vila och avkoppling. Det är fult, fult, fult att sova mer än de påbjudna sju till åtta timmarna per natt. Så fult att det framställs som skadligt, inte minst för själen. Men kanske är det mest skadligt för samhällsmaskineriet?
Hur som är mantrat så inkorporerat i mig att det är som en skrämmande och lockande knarkkaramell att läsa om Ottessa Moshfeghs romanhjältinna i nyöversatta boken ”Ett år av vila och avkoppling”. En ung, rik vacker människa helt utan känslomässiga trygghetstrådar att hålla sig i som runt millennieskiftet, mitt på Manhattan, bestämmer sig för att helt enkelt sluta försöka. Sova istället för att leva.
Föräldrarna är döda och inte ens när de levde var de mycket att luta sig mot, college är över, männen går att ligga med men får inget fäste, vännerna … Tja, den enda vännen hon har är så djupt intrasslad i sin egen tragiska skit att det är högst tveksamt om det går att kalla den dysfunktionella förbindelse som de två har för en vänskap.
Arbetet på ett flashigt galleri i Soho är accelererande fånigt. Så pass innehållslöst att hon får allt svårare att hålla sig vaken så varför försöka?
Hon letar upp den mest tveksamma psykiatriker hon kan finna som ändå fortfarande har sin legitimation kvar och övertygar henne om att skriva ut enorma mängder sövande, lugnande psykofarmaka. Målet är att i princip enbart sova i ett helt år. Vara vaken bara det minimum av tid som krävs för att överleva: näringsintag, toalettbesök, sådant.
Hon sväljer en skrämmande cocktail av piller dagligen, men det är inte alldeles enkelt att hitta fram till rätt formula:
”De dagar jag tyckte bäst om var de som jag knappt lade märke till. Jag kunde komma på mig själv med att inte andas när jag låg och slappade i soffan och stirrade på en dammvirvel som for runt i vinddraget över parketten och mindes för ett ögonblick att jag levde, innan jag gled bort igen. För att uppnå detta tillstånd krävdes tunga doser seroquel eller litium i kombination med xanax och zolpidem eller trazodon ”
Ottessa Moshfegh skriver bitskt och roligt, rapp men också isande allvarligt. Det som gör ont i hennes huvudperson snackas inte bort med några snärtiga, cyniska oneliners. Inte heller den idioti som omger henne. Moshfegh är en infernalisk samhällssatiriker som genom att filtrera sin vassa blick på omvärlden genom ögonen på den som gett upp skärper den ytterligare. Men det är nog genom att låta sin hjältinna så skamlöst släppa taget som hon allra mest sätter ett vassnaglat finger på vår samtids ömmaste punkt. Rädslan för passivitet.
Jag läser Marit Sahlströms isande skildring av utmattning i romanen ”Skred” och jag läser den skrämmande statistiken om hur mycket diagnosen ökat hos kvinnor – med sexhundra procent på nio år. Kvinnor som hela sina liv itutats att aldrig, aldrig ska släppa taget.
Du kan tidsoptimera din vardag med nya planeringsverktyg! Även om du är förkyld – du kan ta en promenad! Även om du är trött – se till att komma ut! Det är alltid bättre att arbeta än att ligga hemma och deppa! Glöm inte att räkna dina steg!
De ständiga uppmaningarna att aldrig stanna upp blandas (i alla fall hos mig och hos Sahlströms romanfigur) med en skräckbild av stereotyp kvinnlig passivitet. Mamman med ”migrän” som stänger in sig i ett nedsläckt sovrum dagarna i ända en återkommande figur i litteraturen. Hon som drar sig undan och lämnar ett hål i sina barn, men som egentligen kanske bara hade behövt ett liv, ett jobb, lite makt över sig själv.
Den vill man inte vara. Man vill inte heller kickstarta sin egen undergång genom att sova sig in i djup depression, så där som hälsoexperterna säger att man kan göra.
Ottessa Moschfeghs hjältinna gör tvärtom. Hon sover sig frisk. Trots den drogtunga dvalans skenbara självdestruktivitet så kommer hon faktiskt ut på andra sidan av sitt år av vila och avkoppling som en bättre, mindre trasig, version av sig själv.
Som en fågel Fenix födds hon igen ur askan:
”Den 1 juni vaknade jag sittande med korslagda ben på vardagsrumsgolvet. Solljuset gled ner som nålar genom persiennerna och lyste upp korsande fält av gult damm solblekt suddiga och bleknade bort när jag kisade. Jag hörde en fågel kvittra. Jag var vid liv.”
Precis som när barnpsykologen Bruno Bettelheim i sina klassiska tolkningar av klassiska sagor läser Törnrosas hundra år av sömn, inte som en påtvingad passivitet, ett straff för hennes nyvaknade sexualitet, utan som prinsessans frivilliga tillbakadragande. En självvald frist innan vuxenlivet och sexualiteten kräver leverans.
Tänk om vi skulle våga tänka så. Våga välja vilan, när den är nödvändig. Stå still och känna efter, tänka efter, tills livet fallit på rätt plats igen. Vad starka vi skulle bli.
