På Besök hade en utpräglad kvarterskrogskänsla, ett ställe där man slank in för en öl eller två och också kunde få en sjyst måltid för en billig peng. Kvarteret Åkern har höjt ambitionen på maten några pinnhål, men publiken verkar till stor del ha hängt kvar som en del av inredningen.
Vi känner igen oss och ändå inte. En bastant L-formad bar har byggts upp och bakom den opererar personalen i en öppen köksavdelning. Soffhörnan är borta och fokus är nu helt och hållet bord med ätande gäster. Ett långbord upptar en stor del av lokalen. Här delar man plats med andra sällskap om det blir fullt.
Och det blir det, en tidig kväll mitt i veckan. Publiken är vit och ung, andelen skäggiga män är stor både bakom bardisken och runt borden. Ändå blir det inte lika grabbigt som tidigare, eller som på en del andra ställen i närheten. Här är många par – kanske ett resultat av att ölnörderiet har tonats ner till förmån för att både menyn och inredningen har blivit fräschare.
Flera vegetariska rätter
Vi får ett eget litet bord och kan i lugn och ro studera menyn medan platserna runt bardisken och de andra borden fylls upp. Det är en kort meny, som består av rätter som ligger mellan förrätt och huvudrätt i storlek. Flera av dem är helt vegetariska och de kostar mellan 75 och 115 kronor, ingen av dem är uppbyggd kring ett stycke kött eller en bit fisk. Vi väljer att låta kocken välja vad vi ska serveras, fyra av rätterna kostar jämnt 300 kronor.
Först kommer en tallrik med en kall sallad på tunt skivad rå blomkål, små tärningar av saltgurka, russin och persilja. I botten en ganska lätt och syrlig majonnäs. Kombinationen av smaker fungerar oväntat bra, under förutsättning att man gillar russin i maten.
Nästa tallrik består av flower sprouts – som verkar vara en nära släkting till grönkål – vita bönor, silverlök och en bit rökt färskost. Den här salladen är ljummen och lite matigare, men liksom den första är den mer rustik än finessrik. Den rökta, halvsmälta osten ger en behövlig skjuts åt de övriga ingrediensernas försiktiga smaker. Alltihop är helt okej, men vi väntar fortfarande på att det hela liksom ska sätta igång på riktigt.
”En lyxigare frukost”
Med nästa rätt accelererar det lite. En röra med stenbitsrom, stekt purjolök och brynta brödsmulor, toppad med ett fint pocherat ägg, är visserligen något vi skulle ha gillat att äta som en lyxigare frukost. Men vilka är väl gamla inskränkta tråkmånsar? Inte vi minsann och det är ju ändå påsktider, så vi slevar glatt i oss allt på tallriken.
Den avslutande rätten är vi däremot mer tveksamma till. Päronet och svartroten kommer visserligen bra överens smakmässigt, men den stora biten ljummen leverpastej blir liksom för mycket i längden. Den är säkerligen gjord på plats efter alla konstens regler, men hade passat bättre som en mer nertonad spelare i en mer sofistikerad rätt.
Återkommer för stämningen
Två av rätterna i förnuftig kombination hade kunnat mätta oss, nu har vi – trots att var och en tallrik inte rymmer så mycket mat – fått ett rejält mål mat. Och trots våra invändningar är vi ganska glada. Vi har inte blivit ruinerade på kuppen. Kökspersonalen, som turas om med arbetsuppgifterna och serverar med en lågmäld självsäkerhet snarare än kaxigt överspel, gör ett bra jobb för att vi ska trivas. Vinerna kommer från den lilla Malmö-importören Bonden och Vinet, som har sitt säte i närheten och riktar in sig på småskaliga naturviner. Alltihop är sympatiskt, hemmasnickrat, lugnt och städat. Vi trivs så bra med att sitta här att vi tar en efterrätt, helt i onödan. Det är en bra bit chokladmousse med grädde och mandel för 55 kronor. Till det ett glas halvsött chenin blanc som får oss på ännu bättre humör.
Om vi går hit igen – och det gör vi nog – blir det mer för stämningens skull än för matens och kanske för att ta ett glas vin snarare än att äta.
