Symboltyngd skräck om toxisk manlighet

Stämning och skådespeleri är på hög nivå. Jessie Buckley är en skådespelare utöver det vanliga, och speciellt när känslorna gränsar till är hon mästerlig på att gestalta. Där minner ”Men” lite om Charlie Kaufmans surrealistiska ”I’m thinking of ending things” som kom 2020 och även den hade Buckley i en av huvudrollerna. Har man sett fjärde säsongen av tv-serien ”Fargo” så har man också sett Jessie Buckley i en liknande roll. 

Även Rory Kinnear gör det mycket bra. Han har dessutom betydligt mer svängrum då han spelar minst tio olika roller. 

Det som drar ner helhetsintrycket en smula, den här fyran är av det svagare slaget, är att Alex Garland är lite väl förtjust i det symbolmättade och metafortyngda. Från det att Harper biter i den förbjudna frukten, äpplet -–vilket också påpekas för att ingen ska missa det – får hon lida. Både kvinnans alla kval och sitt eget trauma. Där en del är elegant genomfört blir annat mest övertydligt när Garland försöker hamra in att den här skräckfilmen minsann är mer intellektuell än andra. 

Trots det – nog för att destruktiv och skadlig manlighet föder sig själv och förs vidare – men så visuellt och påtagligt som en längre scen i ”Men” har det nog aldrig visats förr.