Surrealistisk skräck om den destruktive mannen. Bra, men ibland vippar just det symbolmättade och metafortyngda över, menar Dagens ETC:s Christian Egefur.
”Men” handlar om exakt det den heter, män, fast inbäddat i rikligt med metaforer, symboler och både psykisk som kroppslig skräck. Det är typen av film där man inte vet om det som händer sker i huvudpersonens egna mentala labyrinter eller om det är något hon faktiskt utsätts för.
Att kvinnor, alldeles för ofta, utsätts av just män är dock alldeles sant, och det är den brittiska regissören Alex Garlands kärna i den här filmen.
Änkan Harper, väl spelad av Jessie Buckley, har tagit sig ut till en stor herrgård på den brittiska landsbygden för en välbehövd solosemester och mentalt helande. Maken, som vi rätt snabbt förstår var en tvättäkta rövhatt, har omkommit genom antingen självmord eller olycka och Harper jagas av flashbacks och posttraumatisk stress.
Det är då alla män börjar dyka upp. Från den snedtandade fastighetsägaren som hyr ut huset till den skenhelige prästen via den nakna galningen utanför köksfönstret spelas de alla av Rory Kinnear.
Det finns såklart en tanke med det. Det manliga ansiktet är ett och detsamma och på olika sätt är ”mannen” ute efter att kontrollera och skada Harper.
Bild:
DNA Films
Stämning och skådespeleri är på hög nivå. Jessie Buckley är en skådespelare utöver det vanliga, och speciellt när känslorna gränsar till är hon mästerlig på att gestalta. Där minner ”Men” lite om Charlie Kaufmans surrealistiska ”I’m thinking of ending things” som kom 2020 och även den hade Buckley i en av huvudrollerna. Har man sett fjärde säsongen av tv-serien ”Fargo” så har man också sett Jessie Buckley i en liknande roll.
Även Rory Kinnear gör det mycket bra. Han har dessutom betydligt mer svängrum då han spelar minst tio olika roller.
Det som drar ner helhetsintrycket en smula, den här fyran är av det svagare slaget, är att Alex Garland är lite väl förtjust i det symbolmättade och metafortyngda. Från det att Harper biter i den förbjudna frukten, äpplet -–vilket också påpekas för att ingen ska missa det – får hon lida. Både kvinnans alla kval och sitt eget trauma. Där en del är elegant genomfört blir annat mest övertydligt när Garland försöker hamra in att den här skräckfilmen minsann är mer intellektuell än andra.
Trots det – nog för att destruktiv och skadlig manlighet föder sig själv och förs vidare – men så visuellt och påtagligt som en längre scen i ”Men” har det nog aldrig visats förr.
