BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Elise är kort sagt en sådan där kulturhipster som jag brukar bli lite rädd för när jag träffar. Hon har lika bra koll på filosofen Jacques Rancière som vilka bokhyllor man ska slå upp i sin bostadsrätt (Elfa-system, inte Stringhyllor), men när jag läser om henne inser jag att den som skulle vara mest rädd är hon.
Elise kan nämligen inte titta en person i ögonen utan att hälla i sig en flaska rödvin först. Gärna uppblandad med ett par stilnoct.
Gudabenådad berättare
Det ringer ganska många varningsklockor när jag börjar läsa Isabelle Ståhls debutroman ”Just nu är jag här”. Ståhl är en av Sveriges mest begåvade unga kritiker och hon kan skriva med samma skärpa om existentialistisk teori som filtersättning på Instagram.
Men duktiga kritiker blir sällan bra romanförfattare. Ofta vill de bara redovisa sina läsefrukter och efter en stilsäker inledning visar det sig att de inte har någon berättartalang. När Ståhls debut dessutom presenteras som en modern flanörsroman av förlaget himlar jag med ögonen. Jag sätter mig ner och väntar på att den ska köra i diket.
Men jösses så fel jag får. För inte bara visar sig Ståhl vara en stilist av rang, hon är också en gudabenådad berättare.
En bit in i romanen träffar Elise Victor, en kursare som hon inleder ett förhållande med, och romanen beskriver förälskelsefasen, ihopflyttningen och undergången med en sådan skärpa att den mycket väl kan mäta sig med Lena Anderssons moderna klassiker ”Egenmäktigt förfarande”. Faktum är att ”Just nu är jag här” har potential att bli samma typ av kultbok, fast för Instagramgenerationen. Vilken stjärnsmäll!
Släpper lös äcklet
Att försöka fånga romanens alla kvaliteter i en recension är i det närmaste omöjligt. Men en sak som gör den så bra är att Ståhl vågar släppa lös sitt äckel inför samtiden.
Boken är fullsmockad av bilder av innerstadsjoggare som kliver över tiggares pappersmuggar och jobb förmedlas enbart via sms. Elise kan knappt säga en hel mening utan att börja fippla med Facebook och sväva bort när hon upptäcker att hon har 63 evenemang som inte går på. Egentligen vore ”Just nu är jag inte här” en mer adekvat titel.
Emellanåt blir huvudpersonens självdestruktivitet mer än lovligt enerverande. Innan Elise har snärjt Victor frågar han alla kursare utom henne om de vill ta en tentaöl, varpå hon väntar tills han har gått och äter upp hans äppelskrutt ur papperskorgen. Denna typ av dubbelexponering kommer nog reta vissa läsare, men på mig har den samma effekt som en överdådig barockmålning.
En annan sak som gör boken bra är att Ståhl är förbaskat rolig. På en gårdsplan står en dagisunge och skriker till sin pappa: ”NEEEEJ. Jag vill inte ha pulled pork till middag igen”.
”Just nu är jag här” är en generationsroman om människor som sitter fast i flödena på sina telefoner. Som har svårt att knyta an till varandra för att de är så upptagna av var de inte är. För läsaren är det uppenbart att Victors och Elises ömsint gestaltade relation kommer haverera i samma stund som de delar säng. Det är mycket skickligt framskrivet.
Vill skapa en idéroman
Men Ståhl vill något ytterligare med sin bok – hon vill skapa en idéroman.
I en nyckelscen går Elise och Victor på Dramaten och ser Arthur Schnitzer ”De stora vidderna”. En pjäs vars titel anspelar på att psyket är en plats som man kan förlora sig i, något förborgat och hemlighetsfullt. Efteråt säger Elise att hon inte alls känner igen sig – hon har ju hela sitt liv blivit uppmanad att framkalla och förverkliga känslor och begär. I denna replik finns romanen i koncentrat.
Själv kommer jag att tänka på kulturteoretikern Slavoj Žiek som sagt att om det förr i tiden var ett tabu att leva ut sina innersta önskningar så har det i det postmoderna konsumtionssamhället blivit ett påbud. Detta skapar helt nya former av neuroser: vi blir olyckliga av kravet på att vi ska vara lyckliga. Lamslagna av att ständigt förverkliga oss.
Sylvass prosa
”Just nu är jag här” är kort sagt en bok som vågar vara filosofisk, humoristisk, varm och kall – allt på samma gång.
Isabelle Ståhl lyckas med bedriften att både fånga ett hejdlöst festande och en grå prekatiattillvaro – som om Brett Easton Ellis nihilistiska partyfolk delat en karta Sobril med Elin Wägners lågavlönade kontorister i en källarlokal. Med sin sylvassa prosa kastar den ett kallt stroboskopiskt ljus över samtidslitteraturen och i jämförelse ser det mesta blodlöst och anemiskt ut. Vilken debut!
