– Jag köpte inget vin den här gången. Ibland blir det mest att vi dricker vin och pratar, säger hon.
Syjuntan, som består av ett tiotal kvinnor, är en av flera på området. En del syjuntor har uppstått i samband med projekt, som att sticka in en lyktstolpe under Malmöfestivalen.
På liknande sätt har juntor bildats i samband med Bananfesten, en områdesfest som hålls vart annat år, för att sticka och virka utstyrslar till träd och lyktstolpar på Djingis Khan. En del av juntorna har kommit och gått, medan andra har blivit kvar. Det har också funnits juntor som är mer seriöst inriktade på handarbete.
Hur just den här syjuntan start-ade minns kvinnorna i rummet inte helt säkert. Linda Petersson är rätt säker på att det började med att de som var med i aktivitetsgruppen som sydde vimplar och annat till en Bananfest för omkring tio år sedan, trivdes ihop och ville fortsätta att mötas under formen att man gjorde något tillsammans. Men hon är också öppen för att den moderna typen av syjunta kan ha djupare rötter än så.
– Finns det inte någon feministisk ingång på det hela? Något med att kvinnorna på 70-talet hade cirklar där de träffades, säger hon.
Inte särskilt ambitiösa
Samtalet cirklar sedan iväg en stund på spåret kvinnor och handarbeten. Men när det gäller själva handarbetsdelen är den här juntan inte alltid så ambitiös.
– Jag är inte så kreativ som ni andra utan brukar bara ha med något som behöver lagas. Men jag tänker att jag kanske blir inspirerad av er andra och kommer igång med något med tiden, säger Cecilia Wine, som just denna gång syr igen en trasig söm i dotterns älsklingsfleece.
Karin Thorell har inte med något handarbete alls denna gång. Men efter en stund går hon hem och hämtar ett set som används för att göra tovade hjärtan som man kan sätta på julklapparna.
Och Lotta Ising kommer enbart för det sociala.
– När jag stickar eller syr så gör jag det ensam. Hit kommer jag bara för att sitta och prata. Men jag har ett evighetsprojekt som jag håller på med, där jag virkar mormorsrutor. Men ibland blir det liggande så länge att jag glömmer hur man gör dem, säger hon.
Virkar en apa till dottern
Ingela Lindqvist hör däremot till gruppens skickliga handarbetare. Hon virkar på en apa som hennes dotter har beställt av henne, medan Lotta Brunestam har blivit ägare till en låda med tygremsor som hon nu tänker virka en rund matta av. Matt-an är i sitt allra tidigaste skede men hon möts av uppmuntran när hon visar den lilla rundel som hon har åstadkommit under kvällen.
En diskussion handlar om vad de har gjort under åren. En period tovade alla ägg. Detta slutade inte förrän en av kvinnornas sambo ställde frågan varför och sa att det såg ut att vara någon sorts dagverksamhet. Men mer avancerade projekt har också kommit till, som att Karin Thorell har tillverkat en jazzgitarr i tovad ull.
Planer på fler aktiviteter
Samtalsämnena glider runt. Under kvällen diskuteras allt från möjligheten att hålla höns i staden till barnens gymnasieval. Ett engagerat samtal handlar om bristen på intressanta män, där alla tycks vara överens om att det går många snygga och smarta kvinnor på en enda man som kan sägas ha samma kvaliteter.
Men just den delen av samtalet vill de helst inte se i tryck i tidningen för att inte reta upp någon i onödan.
En annorlunda vändning kommer när Lotta Ising lanserar idén om att också bilda en kör, som inte ska sjunga några mesiga sånger utan bara göra bra musik.
– Om jag fixar en körledare, är ni med då? frågar hon.
Några blir intresserade medan någon inte alls känner för att sjunga. Men hur var det, hade de inte diskuterat att starta en bokcirkel också?
Så rullar kvällen och samtalen på medan stickningarna och virkningarna sakta växer i omfång.
