Tänk dig en pandemi som härjat i 453 år, utan att du vet något om den. Jag talar om syfilis som plågade mänskligheten 1490 till 1943 (då penicillinet kom). I århundraden var en syfilisdiagnos enkel biljett till en ofattbart smärtsam död.
Syfilis stora utbredning ansågs hota mänsklighetens fortlevnad, vilket förklarar de två nobelprisen 1908 och 1927 till forskare som trodde sig funnit bot (kvicksilversalva respektive injektion av malariabakterien). Det exakta antalet drabbade av denna pandemi är höljt i dunkel, för att inte säga nedhyssjat. Länge var det främst i 1800-talsdagböcker av de franska bröderna Goncourt eller svenska författaren Victoria Benedictsson man kunde läsa att uppskattningsvis var fjärde av deras bekanta hade sjukdomen. S-ordet återfinns också i Sigmund Freuds fotnoter, som i hans berömda Dora-fall 1905. Men utanför medicinen och psykiatrin är tystnaden kompakt.
Syfilis är en sexuellt överförbar smitta. Medan tuberkulos var den romantiska sjukdomen då den angrep lungorna, var en syfilisdiagnos skamlig då den bekräftade sexuell aktivitet med lägre placerade, onämnbara organ. Inte ens Karin Johannisson, med all sin expertis på sjukdomarnas idéhistoria nämner syfilis. Hur skambelagd pandemin varit ända in i våra dagar fick Nobelforskaren Bengt Jangfeldt erfara när han 2019 publicerade ett brev där Alfred Nobel bekände sin syfilis. Forskarkollegan, numera akademiledamoten Ingrid Carlberg gick i taket.
Det är därför en kulturgärning Agneta Rahikainen gjort genom sin generalinventering av historiens syfilitiska kulturpersonligheter i ”Smittans rike. Om syfilis i konst, kultur och kropp”. Vi kan äntligen börja tala klarspråk om en pandemi med efterverkningar in i vår tid. (Transparens: som professor handledde jag Rahikainens mytobiografiska avhandling om Edith Södergran 2014.)
Utgångspunkten i ”Smittans rike” är Agneta Rahikainens morfar sjömannen som dog i syfilis utan att det talades om i familjen. Vi är nog många som har släktingar som dött i syfilis: mormors systers ryggmärgsförtvining (tabes dorsalis), eller farfars demente onkel med den struttande gången (hjärnsyfilis). För att inte tala om alla små barn som förr i tiden blev Guds änglar (smittade i moderlivet), eller skyfflades undan med syfilissymtom i så kallade vanföreanstalter. Det är hög tid att upprätta alla offer för denna pandemi, även oförskyllt smittade barn och hustrur. Med rätta framhåller Rahikainen Anneli Jordahls roman ”Augustenbad en sommar” från 2011 som unik genom skildringen av en kvinna, döende i syfilis.
Sanningen är att kulturhistorien dominerats av syfilitiska kulturmän. Kvinnorna figurerar i deras verk som smittförande vampyrer, femmes fatales, prostituerade. Tänk Emile Zolas demimond Nana som 1880 slutar sina dagar som en ruttnande varböld. Passiv, morbid aggressivitet är bara förnamnet. Det är i syfilispandemin vi finner de historiska rötterna till dagens sexualiserade näthat. ”Blame the victim” var redan mottot för det extrema kvinnohat som sköljde över kulturen kring sekelskiftet 1900.
Den som sätter det på formel är Charles Baudelaire. Hans klassiker ”Ondskans blommor” 1866 syftar redan i titeln på sjukdomens andra stadium med sina variga röda utslag. Flanören i diktsamlingen njuter av att ”ingjuta sitt gift” i blomstrande unga kvinnor. Därmed är favorit-i-repris-konceptet på plats med promiskuösa kulturmän som förväntas ”straffknulla” sina ”musor”.
Riktigt så här långt i analysen går inte Agneta Rahikainen. Men ”Smittans rike” är en guldgruva om syfilis verkningshistoria i Europa som inspirerar till vidare tänkande. Det är en genomgång jag efterlyste i början av 2000-talet när jag arbetade med en bok om fin-de-siècle-dekadensens besatthet av könssmitta, manliga sexuella martyrer och deras kvinnohat. Fjällen föll från mina ögon vid citat av detta slag: en bordellkund som äcklat beskriver sin upplevelse av att ”hela himlen och hela jorden vore täckt av en enda enorm syfilisanfrätt kvinnoblygd” (Ola Hansson 1890).
Syfilis debuterar med ett litet sår på könsdelarna, avancerar till de ”ondskans blommor” Baudelaire diktade om, och återkommer efter ett antal år i tredje stadiets angrepp på inre organ, ryggraden och det centrala nervsystemet. I sin postumt utgivna ”I smärtans rike” (på svenska 2006) journalförde den franske författaren Alphonse Daudet modigt sina lidanden. Symtomen skulle få den här artikeln att svälla över alla bräddar, låt mig bara säga att det högst troligt var en befrielse när hjärnan slocknade. Tänk Nietzsche här. Eller dysterkvisten Schopenhauer. Författare som Flaubert, ETA Hoffman, Poe, Maupassant, Heine, Wilde, och som enda berömda kvinna, Karen Blixen, led och dog av syfilis. I likhet med kompositörer som Donizetti, Schubert, Schumann, Britten. Och konstnärer som Manet, Gauguin eller Zorn.
Daudets ”I smärtans rike” punkterar den uppblåsta idealiseringen av syfilis (hos män) som präglat en så stor del av vår kulturkanon. Med Rahikainens ord: ”Syfilis uppfattades som en musa som göder konstnärskapet.” Strategin att mytologisera syfilis som ett slags utkorelse till snille kan i efterhand te sig patetisk men var synnerligen produktiv. Utan den hade vi knappast haft mästerverk som tog itu med syfiliskomplexet, som Wagners ”Parcifal” och ”Tannhäuser”, Ibsens ”Gengångare”, Oscar Wildes ”Dorian Grays porträtt” eller Thomas Manns ”Doktor Faustus”. Men syfilis är mer än en stilistiskt intressant konstyttring. I sitt kapitel om just ”Doktor Faustus” refererar Agneta Rahikainen till tolkningen av hur den ”geniale” kompositören Adrian Leverkühns syfilisanfrätta kropp av författaren Mann blir en allegori för det tyska samhället som plågades till döds av nazismen.
Adolf Hitler anses numera ha varit en syfilitiker in the closet, och visst kan han sägas ha uppvisat klockrena symtom på den maniska eufori, grandiosa megalomani och hämningslöshet som kan uppträda strax före tredje stadiets kroppsliga förfall. Samma sjukdom som hos författare och konstnärer kan utlösa en högt uppdriven skaparkraft, blir hos politiker och envåldshärskare katastrofala. Även Lenin var syfilitiker.
Min tanke svindlar när jag slår ihop ”Smittans rike”. Tänk alla dessa syfilitiker som påverkat världen med sitt storhetsvansinne. Utan Lenin, inget sovjetimperium? Även Katarina den stora lär ha haft syfilis. Ingen övermänniskoteori om Nietzsche inte inspirerat Adolf Hitler med sina sista skrifter? Inga Nobelpris, om Alfred Nobel vågat gifta sig och fått arvingar? Också Abraham Lincoln led av syfilis, men jag avstår från att spekulera i vilken betydelse det hade för amerikanska inbördeskriget. Det finns en gräns.
