Det är inte bara i vår nutid som ungdomar har känt sig överkörda av makten och gått bärsärkagång genom sin stadsdel. Under Götgatskravallerna våren 1948 drabbade tusentals ungdomar samman med polisen. Pjäsen Götgatan, som snart har premiär på Unga Dramaten, tar avstamp i dessa händelser och drar paralleller till de kravaller som började i Husby i maj 2013.
Själv är dramatikern Kristian Hallberg, som har skrivit pjäsen tillsammans med regissören Jens Ohlin, uppväxt i närheten av Rosengård under 90-talet; han vet hur det är att bo i ett område präglat av social oro.
– Söder hade samma rykte om sig på 40-talet som våra såkallade problemförorter har i dag. Det var ju fattigt och ansågs vara farliga marker, säger Kristian Hallberg.
Journalist på besök
Vi sitter på ett populärt kafé på Sankt Paulsgatan, bara ett par stenkast från Götgatan. Ett fik där man kan spana in mediefolk, artister, konstnärer … kulturmedveten medelklass. Stadsdelen har gått från att vara stigmatiserad till att bli gentrifierad.
I Götgatan besöker en journalist för första gången Södermalm, där han möter fyra ungdomar. Han tar del av deras kamp för att ta makten över sina liv, och han ser det svar som etablissemanget ger ungdomarna. Därmed börjar han också att rannsaka sig själv. Ja, vad är det för bilder media förmedlar när det uppstår tumult? Och varför blir vissa stadsdelar stigmatiserade? Det är frågor som pjäsen undersöker.
”Formulerar sin roll”
Det var Jens Ohlin som fick idén till Götgatan, berättar Kristian Hallberg, men de skriver gemensamt och samarbetar tätt.
– Jens har dragit paralleller mellan 40-talets swingpjattar och söderkisar och det som hände i Husby. I båda fallen handlar det om socialt utsatta människor som försöker att formulera sin roll i samhället och upptäcker hur en stad vänder sig emot dem.
Kristian Hallberg berättar att historien kretsar kring subkulturer – förutom swingpjattarna på 40-talet även modsen på 60-talet och punken på 70-talet – för att skildra det som händer i vår tid. Musiken fyller en viktig funktion.
– Vi vill visa på hur en viss typ av musik och subkultur kan få rykte om sig att vara livsfarlig, som Ebba Grön och punken på 70-talet och swingen på 40-talet.
Publiken kommer exempelvis att få höra hiphopgruppen Kartellens låt ”Underklassmusik”, men i oväntad skepnad, för det blir nyarrangerade tolkningar där Anna Haglund har omstöpt både punk och rap till jazz.
”Finns inga vinnare”
Kristian Hallberg är kritisk till hur media överlag diskuterar segregationsproblem genom att förmedla bilder på brinnande bilar och peka ut ungdomarnas agerande, alternativt polisens, som det enda problemet.
– Jag tycker att utmaningen är att visa att det inte är så svart och vitt. Det finns inga vinnare i den här historien, utan det handlar om en struktur som är uppfuckad. Segregation och klassklyftor är komplext.
– Det är många som aldrig har varit i Husby, men som ändå formulerar sig kring vad som egentligen hände. Under kravallerna där handlade det nästan bara om att visa hur farligt det området var just då och hur ungdomarna löpte amok, fortsätter han.
Det är nyanserna som Kristian Hallberg vill åt.
– När ungdomars handlingsutrymme krymper är det lätt hänt att de brukar våld. Det behöver inte betyda att de är våldstörstande utan det handlar om att det finns en polisiär och politisk makt som stänger in dem.
Alltid klassperspektiv
Kristian Hallbergs dramer har alltid ett klassperspektiv i botten. Han vill ge karaktärerna en klassbakgrund och låta dem mötas med sina olika erfarenheter.
– Ur dessa möten föds klyftor, men där finns också likheter. Vi är alla människor som försöker få det att gå runt i samhället.
När det gäller ungdomarna i Götgatan har det varit viktigt för honom att inte klumpa ihop dem utan skriva fram fyra olika karaktärer. De upplever alla att samhället inte lyssnar på dem, men det finns också motstridigheter inom gruppen.
Att Kristian Hallberg gärna tar fasta på det sammansatta är inget nytt. Han vill ogärna peka finger åt andra, han skärskådar hellre sig själv.
– Det handlar om att se sin egen roll, i det här fallet: vem är jag att skriva om kravaller? Jag tycker att det är viktigt att försöka undvika exotisering av erfarenheter jag själv inte har.
På bara några år har han blivit en väletablerad dramatiker som får pjäser uppsatta på Dramaten och tillhör någon form av kulturelit.
– Jag erkänner gladeligen min position. Men är jag verkligen beredd att offra den positionen, som vit, heterosexuell man? Ställer jag mig den frågan blir det inte lika enkelt.
Skriver om romsk kultur
Tillsammans med tre andra, dåvarande studiekamrater, startade han 2010 projektet Ur svenska hjärtans djup. På deras hemsida finns pjäser, fria för vem som helst att använda sig av, på temat det främmande.
– Nästan allt jag har skrivit rör sig på något sätt kring synen på den andre.
Framöver ska han bland annat skriva en pjäs om romsk kultur som sätts upp på Folkteatern i Göteborg under hösten. Men först väntar premiären av hans och Jens Ohlins Götgatan som inviger Unga Dramaten. Lägg den 24 januari på minnet.
