Tidningar gör generellt en tydlig uppdelning mellan ”nöje” och ”kultur”. På nöjessidan, om en sådan finns, publiceras texter i stil med ”Perellis liv i Spanien” och på kultursidan, om en sådan finns, publiceras texter i stil med ”I Stig Larssons val finns en sorts moral”.

Men sen finns det också ämnen som river upp den tydliga uppdelningen mellan kändisskvaller och finkultur, ämnen som tar både kultursidorna och nöjessidorna med storm och som till och med letar sig in på ledarplats eller i en obskyr vetenskapsnyhet. Taylor Swift är ett sådant ämne. De senaste veckorna har banala artiklar om hur Swifts klädstil skiftat mellan åren och listor med Swift-relaterade ord att hålla koll på inför hennes konserter förvandlats till helt normalt innehåll på våra dagstidningars kultursidor.

Det väcker många funderingar, men framför allt: Vem fan är målgruppen? Vem är det egentligen som vill läsa om Taylor Swifts katter och fula klänningar? Min gissning: ingen.

De som älskar henne vet redan allt, de som inte gör det bryr sig inte. Och om de bryr sig gör de det för att de har en tvångsmässig ambition om att ”hänga med i samtiden”.

Det hela blir en självuppfyllande PR-profetia där kultursidorna dansar efter Swifts marknadsföringsplan för att alla är oförmögna att tänka ett steg längre än ”men gud vad stor hon är, det här måste vi bara skriva om!”

Till viss del är det sant. Ett av kultursidornas uppdrag är att bevaka den aktuella kulturen och rapportera om den. Men när det får dessa vidunderliga proportioner finns det anledning att ifrågasätta varför.

Har sommarens nyhetstorka redan kickat in och är det helt enkelt en fråga om att fylla ut sidorna? Jag tror inte det. Är alla redaktörer föräldrar till Swifties och därför självblinda i förhållande till hennes allmänintresse? Kanske.

Men framför allt tror jag att Taylor Swift har ett marknadsföringsteam starkare än Rysslands trollfabriker. De har infiltrerat den yrvakna, ålderskrisande kulturpressen och fått de stackarna att tro att det är såhär man gör för att förverkliga den våta drömmen om att ”nå ut till kidsen”.

Jag är ledsen att säga det, men ni är lurade. Att släppa fem texter om dagen om Taylor Swift är inte ett tecken på aktualitet eller trendkänsla.

Det är ett tecken på att man jobbar gratis som reklampelare åt ett storföretag.