I augusti 2020 utsattes Navalnyj för ett mordförsök på ett plan från Sibirien till Moskva. Efter en snabb nödlandning lyckades ryska läkare rädda hans liv och efter några dagar kunde hans närstående få honom flyttad till ett sjukhus i Berlin. Där, och vid flera andra labb som fick ta del av proverna, konstaterades det att han förgiftats med ett preparat ur Novitjok-familjen, en typ av gift som tidigare använts av den ryska säkerhetstjänsten. Från ryskt håll har man dock förnekat att det fanns några spår av gifter.

“Jag trodde att mitt liv blev allt säkrare ju mer känd jag blev”, säger Navalnyj i dokumentären ”Aleksej Navalnyj – de sista dagarna i frihet”, som i dag har svensk premiär på SVT. Kameran följer Navalnyj när han återhämtar sig från attentatet under polisbeskydd på hemlig plats någonstans i tyska Schwarzwald. Här går han och frun Yulia på promenader, ofta till en hage där de bekantat sig med en åsna och ponny. De pratar skämtsamt om ifall det är acceptabelt att plocka äpplen från byns gemensamma träd och slår fast att hade det varit Ryssland så hade alla gjort det. I vardagsrummet spelar Aleksej tv-spelet Call of Duty medan Yulia föredrar ett parti schack.

Thrillerkänsla

Amerikanska Daniel Roher är dokumentärens regissör. Att det blev just han som gjorde filmen är mycket en slump.

– Som så ofta när man jobbar med dokumentärer så handlade det om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. I november 2020 jobbade jag på ett projekt i Ukraina med journalisten Christo Grozev, och han introducerade mig till Aleksej, berättar han för Dagens ETC.

Christo Grozev, medlem av journalistkollektivet Bellingcat som jobbar mycket med OSINT (open-source intelligence), data insamlad från offentliga källor, jobbade redan på att hämta in fakta kring mordförsöket. När han fick tillgång till nya intressanta uppgifter delade han med sig till Roher.

– En vecka senare satt vi i en bil på väg genom Tyskland för att pitcha idén om en film för Aleksej.

Grozev, Navalnyj och Maria Pevtjik från Navalnyjs stiftelse bollade idéer utifrån den data som Grozev lyckas få fram. Parallellt med det lugna familjelivet inleddes en undersökning kring vem som stod bakom mordförsöket. På det tyska hemmakontoret hängdes bilder upp på dem som misstänks vara inblandade. Steg för steg närmade de sig sanningen. 

– Så många har pratat om filmens thrillerkänsla och att filma den var inte mindre spännande. Stressen och den spänning som rådde i verklighet omsattes verkligen till filmen, säger Daniel Roher.

Vi har en bild av ryska spioner som välutrustade, kapabla, smarta med oerhörd yrkesskicklighet. Vad det här telefonsamtalet belyser är att de här snubbarna är ett gäng idioter.

Roligt om mordförsök

Med hjälp av en app som visar felaktigt telefonnummer hos mottagaren ringer Navalnyj upp en av de misstänkta inom den ryska säkerhetstjänsten FSB och utger sig för att vara en FSB-kollega som utvärderar operationen mot Navalnyj. “Vad gick fel?” undrar han. Det är en fantastisk scen som känns autentisk, men för en del tittare ter det sig otänkbart att det skulle gå så lätt. Vladimir Putin, som oftast vägrar att nämna Navalnyj vid namn, har sagt att samtalet är fejkat och att hade säkerhetstjänsten velat mörda “den där individen” så hade man givetvis lyckats.

–  Tja, Putin säger även att alla som kritiserar Ryssland jobbar för CIA. Men anledningen till varför det känns så osannolikt är för att det är osannolikt. Jobbar man för den ryska säkerhetsapparaten så ska man inte lämna ut konfidentiell information över en osäker linje. Vi har en bild av ryska spioner som välutrustade, kapabla, smarta med oerhörd yrkesskicklighet. Vad det här telefonsamtalet belyser är att de här snubbarna är ett gäng idioter.

För att besegra en diktator behöver han bygga en bred koalition och för honom innebär det att synas även i sammanhang tillsammans med tvivelaktiga personer

För att vara en dokumentär om ett mordförsök på en politisk dissident så har Daniel Roher skapat en rolig film, under förhandsvisningen skrattas det högt vid flera tillfällen.

– Det är enorm komplimang. Att kunna ingjuta en så pass tung och intensiv film med humor och lättsamhet är fantastiskt. Det är en viktig ingrediens och jag tror att det är en anledning till att den gått hem så starkt hos många. Tanken var aldrig att göra en komedi eller ens ingjuta humor, men det hade varit omöjligt att göra en film om Aleksej Navalnyj utan det. Han är en väldigt rolig person med enastående komisk tajming.

Måste också granskas

Navalnyj har gjort det till sitt livs mål att kämpa mot rysk korruption och det auktoritära styret. Hans mod hyllas av de flesta, även kritiker. I slutet av filmen ser vi Navalnyj ge upp livet med familjen och återvända till Ryssland, trots att han vet att ett långt fängelsestraff med stor sannolikhet väntar. Men han har även några lik i garderoben, åtminstone utifrån ett progressivt västligt perspektiv. I en video från 2007 pratar han nedsättande om invandrare – och liknar dem vid hål i tänderna – och han har även tågat i en marsch som lockar många högerextrema, även nynazister. I filmen frågar Daniel Roher Navalnyj om marschen.

– Navalnyj sätter på ett nyktert och tydligt sätt in det i sammanhanget att hans största politiska mål är att få bort en auktoritär regim. För att besegra en diktator behöver han bygga en bred koalition och för honom innebär det att synas även i sammanhang tillsammans med tvivelaktiga personer. Det är politiskt kalkylering som han gjort. Även om jag personligen kan vända mig mot det beslutet så kan jag också förstå vad som motiverat det. Jag ser hans svar som rätt så ärligt, även om det gör mig obekväm på ett personligt plan. 

En del kritiker anser att Navalnyj kunde ha pressats hårdare i filmen. Samtidigt anser till exempel Rysslandskännare som Masha Gessen att Navalnyj utvecklats.

Daniel Roher tycker att filmen ställer de nödvändiga frågorna.

– Folk kan kritisera hans svar om de inte tycker att det var innehållsrikt nog, det är en kritik som jag inte har något emot. Navalnyj kan bli president en dag och granskning av honom behövs. Och om han är rätt person för jobbet som president eller inte, det kan inte jag avgöra. Men jag vet att han som rysk medborgare borde ha en möjlighet att kandidera i ett öppet och rättvist val. Det är något människor världen över borde ställa sig bakom.