Många tycker att programmet är ensidigt och tendentiöst. Vad anser ni om den kritiken?

– Vi håller inte med. Utgångspunkten för dokumentären är att Socialstyrelsen för 1,5 år sedan skärpte sina riktlinjer för transvården av barn efter att en stor forskningsgenomgång visat att det saknades vetenskapligt stöd. Trots att vården nu bara ska ges i undantagsfall fortsätter nya patienter att skrivas in, 41 stycken 2022. Vi ville försöka förstå varför. Tyvärr har flera av de som jobbar i vården valt att inte medverka, trots upprepade försök från oss.

Flera påpekar att både vetenskap och beprövad erfarenhet visar att transvården fungerar. Varför utesluter ni den informationen?

– Vi har utgått från den stora forskningsöversikt av internationell forskning som SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, gjorde av transvården av barn. Den visar att det saknas vetenskapligt stöd för att vården fungerar. Vi bedömer att det är skillnad på en stor bred forskningsöversikt av det slaget, som också ledde till Socialstyrelsens ändrade riktlinjer, och enskilda studier som enskilda personer hänvisar till.

Könsdysfori framställs som en trend och psykiatriprofessorn Mikael Landén får oemotsagt kalla könsdysfori en ”kultursjukdom”. Vilka risker ser ni med att på det här viset ogiltigförklara transpersoners erfarenheter?

– Syftet med programserien har inte varit att ogiltigförklara erfarenheter från personer som har goda erfarenheter av transvården. Och det tycker vi inte att vi gör. Vi har velat undersöka varför antalet barn som finns i vården fortsätter växa trots Socialstyrelsens nya riktlinjer. Argumentet om en kultursjukdom är återkommande från ledande experter. Experterna menar inte att vården är fel för alla men att den vetenskapliga evidensen är för svag framför allt för att börja behandling av mycket unga personer. Det är det de ifrågasätter och det anser vi är tydligt i dokumentärserien och ett viktigt spår för journalistiken att undersöka.