När debatten skulle fokusera på ämnet kriminalitet användes den påhittade 13-årige ”Hassan” som illustrerande exempel. ”Han bor i ett fattigt, så kallat särskilt utsatt område och han har börjat hänga med äldre kriminella killar och springer ärenden åt de som säljer narkotika” förklarade man. Detta journalistiska grepp fick journalisten Christian Catomeris att ta beslutet att lämna redaktionen. 

– Det var en droppe som fick en välfylld bägare att rinna över och som har att göra med en längre diskussion bakåt i tiden om hur redaktionen har tacklat frågor om invandring, invandrare och minoriteter. Här handlade min reaktion om valet ett utpräglat muslimskt förnamn som ”samlingsnamn” för unga brottslingar, med risk att stigmatisera en utsatt grupp. 

”En politisering”

För Christian Catomeris, som har arbetat på SVT i 42 år, är det tydligt att det har skett en vad han kallar för politisering av programverksamheten på SVT. 

– Tydligast uppfattar jag förändringen i samband med den stora flyktinginvandringen 2015. Jag upplever att man har anpassat sig till ett samtal, en diskurs som finns i samhället. 

I den så kallade Demokratiparagrafen i Radio- och tv-­lagens femte kapitel går det att läsa att ”public service ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.”

Just den här värdegrunden har blivit alltmer avlägsen i nyhetsarbetet, menar Catomeris. 

– SVT:s värdegrund har på vissa redaktioner börjat betraktas som något politiskt, ja rentav partipolitiskt, säger han.

I propositionen som ligger till grund för lagtexten förtydligas hur demokratiparagrafen ska tolkas. Där står det att paragrafen handlar om ”förhållandet mellan människor, till exempel för­dömande av rasism, våld och brutalitet samt hävdande av jämställdhet mellan kvinnor och män” och att den också innebär ”en skyldighet att markera avståndstagande från eller bemöta antidemokratiska uttalanden och att verka för att rasistiska fördomar bekämpas.”

Christian Catomeris igen: 

– En åsikt som grundar sig i den här värdegrunden kan diskvalificeras som ”politiskt korrekt” eller vänsterpolitisk, trots att delar av värdegrunden lika mycket utgör en del av en liberal tradition. 

Hur kan detta ta sig uttryck i nyhetsarbetet?

– En person som lyfter ett perspektiv utifrån värdegrunden kan bemötas av en uttråkad suck, till exempel. Och kommer det från en person med makt på redaktionen blir det inte sällan så att det perspektivet inte kommer att tas i beaktande. 

Vill fånga upp de missnöjda

Han är inte den enda på SVT som på senare tid har reagerat mot hur rapporteringen av just invandringsrelaterade samhällsfenomen har förändrats. 

Enligt en person med anställning på nyhetsredaktionen och som har långvarig erfarenhet på SVT bubblar det just nu på redaktionsgolven. Främst handlar det om de upprop mot bristande representation som har startats. Men kritiken riktar sig även mot journalistiken. 

– Det finns en ambition att få med fler perspektiv, men man lyckas inte. Man lyckas bättre med att identifiera sig med SD-väljaren Ulla-Britt från en mindre svensk stad – en sådan har många i släkten eller i sin närhet – än med Hassans morsa i förorten. För henne brister empatin. Detta färgar av sig i journalistiken, säger hen.

För några år sedan tillsattes en konsultutredning som kallades Låglitarutredningen. I den fastslogs att SVT måste nå ut till fler grupper för att få ökat förtroende. Två av de grupper som nämndes var lågutbildade och invandrare.

– Därefter konstaterades att vi skulle göra nyheter för att fånga upp de missnöjda. Men uppenbarligen har vi lyckats bättre med vissa av dessa.

”Ett inifrånperspektiv”

 En orsak är just representationen, anser den anställda. Just nu har i princip ingen i arbets­ledande position på redaktionerna invandrarbakgrund, berättar hen, och håller med Catomeris om att det kan vara problematiskt att ta upp den här typen av frågor med en chef.

– Ett påpekande om en skev bevakning eller om representation uppfattas ofta som partiskt, som vänster.

 Jenny Inal har tidigare under flera år arbetat på SVT och Sveriges Radio, men är en av alla journalister som aldrig fick något fast jobb efter att las-­perioden tog slut. Hon upplever att journalistiken rörande frågor som relateras till invandring har förändrats drastiskt under de senaste åren. 

– Ja, herregud, nu är ju SD:s åsikter värderade lika högt som vilket annat parti som helst. På ett sätt kanske inte så konstigt, med tanke på att de är folkvalda. Men ibland gränsar det de säger till förtal av hela grupper av människor. Det är konstigt att det inte väcker starkare reaktioner bland journalister, det borde vara en ryggradsinstinkt. 

För Jenny Inal, som själv är uppvuxen i Rinkeby och idag bor i Rissne i Sundbyberg nordväst om Stockholm, är det tydligt att problemet med ensidig bevakning av frågor som rör etniska och religiösa minoritetsgrupper har med representation att göra. 

– Det största problemet är att SVT är en medelklassbomb som består av människor som stöps i samma form. Och att dessa människor bara har ett inifrånperspektiv. 

Bevakning av samhällsproblem som berör just den delen av samhället som inte representeras på nyhetsredaktionerna blir inte sällan både skev och direkt korkad, anser hon. 

– Om man har vuxit upp med ett kylskåp som gapar tomt och det enda målet mat om dagen serveras i skolan, då har man ett annat perspektiv på rätt mycket saker som händer i samhället. 

Som ett exempel tar hon bevakningen av Husbykravallerna för några år sedan. En reporter blev utsänd för att fråga ungdomarna ”varför de hänger på torget”. Det svar som redaktionen förväntade sig var att det inte finns något att göra när ungdomsgårdarna var stängda.

– Jag försökte förklara att reportern skulle göra bort sig. Att ungdomarna inte är dumma i huvudet. Jag sa att folk är trångbodda, att det berodde på det. Och att man – oavsett ålder –  inte träffas i samma utsträckning i sina hem här. I många kulturer gör man inte sånt. Detta ignorerades bara. Reportern sket i vad jag sa.

Viss kunskap nedvärderas 

Hon beskriver precis som de andra Dagens ETC har pratat med att hennes perspektiv ofta ses som ”partiskt” istället för en tillgång i nyhetsarbetet: 

– Bara på min gård kan man plocka ut flera barnfamiljer som behöver orosanmälningar. Vad får de för förutsättningar? Det där vet jag för att jag bor där jag gör. Erfarenhet färgar så klart ens journalistik. Men på SVT tas inte dessa erfarenheter till vara, även när de finns i huset. 

Hon berättar om en händelse som hon själv ser som väldigt illustrerande för vilka kunskaper och erfarenheter som är norm på redaktionerna. Vid en sändning på prinsessan Dianas dödsdag ifrågasatte hon bevakningens omfång, varpå hon blev idiotförklarad av en tung person på redaktionen. 

– När jag frågade vem Andres Lokko var frös hon till is. Efter det var jag inte vatten värd. Jag skiter ju i vem Andres Lokko är, precis som jättemånga andra gör. Jag har koll på annat, men mina erfarenheter efterfrågas inte. Det är bara medelklassens inifrånperspektiv som får ta plats på riktigt. 

Den senaste tidens upprop om just representation är därför mycket välkomna, menar Jenny Inal. 

– De här journalisterna med de andra erfarenheterna finns ju, det är bara att deras erfarenheter måste börja värderas. 

Fokusskifte

Arash Mokhtari har arbetat på public service i över nio år, både som reporter på flera av Sveriges Radios redaktioner och nu senast på SVT:s onlinedesk och som programledare för Rapport och Kulturnyheterna. Han håller med om att SVT:s värdegrund är frånvarande i nyhetsarbetet. Han upplevde också ett slags fokusskifte för några år sedan.

– Kan det ha varit 2016 eller 2017? Då skulle vi plötsligt prata om gal-tan-skalan, att vi inte speglade eller nådde vissa på tan-sidan, alltså de som identifierar sig som med traditionella, auktoritära och nationalistiska ideal. Ett nytt underförstått mål blev att vi skulle nå den gruppen, trots att public services grundprinciper i vissa delar har svårt att liera med delar av tan-delens perspektiv. Innan dess upplevde jag att det var mer prat om public services egna värderingar, och uppdraget att synliggöra hela Sveriges befolkning.

Tydligt för Arash Mokhtari blev också att ängsligheten letade sig in på redaktionerna. 

– SVT följer allt tydligare hur andra medier rapporterar utan att ha en tydlig bild av vad som är public services roll i medielandskapet. I dag finns ett fokus på gängkriminalitet exempelvis. Jag menar: Gör hur mycket krim ni vill, men det får inte bli så att vissa människor och områden bara får synas och förknippas med stigmatiserande nyheter. Jag vet faktiskt inte om det finns någon ambition att bryta det mönstret alls på SVT i dag. Jag vet inte när jag senast hade en arbetsledare på SVT Nyheter som i det dagliga nyhetsarbetet lyfte frågan.

Han ser en glasklar koppling mellan bristerna i bevakningen och problemen med representationen.

– Det finns i princip ingen arbetsledare som på något sätt bidrar med ett annat perspektiv än majoritetssamhällets, eller har kontaktnät som skiljer sig nämnvärt från andra arbetsledares. Ingen bär på ett tydligt utanförskap eller slåss för att de frågorna ska bevakas dagligen, utan det låg på några av oss reportrar som aktivt hade tagit på oss den rollen.

Andra vi har pratat med upplever att vissa ämnen som baseras på SVT:s värdegrund nonchaleras i nyhetsarbetet. Har du samma erfarenhet?

– Ja. På SVT är det fortfarande så att det mest neutrala du kan vara är en vit medelålders man. Deras åsikter ses nästan som en neutral ståndpunkt. Men om en ung tjej född i ett annat land hade pitchat något baserat på sina erfarenheter skulle det betraktas som partiskt och ointressant för allmänheten. 

Älskar public service

Arash Mokhtari minns särskilt en nyhetshändelse som blev förminskad av arbetsledarna: 40-årsdagen för den iranska revolutionen 2019. Han och en kollega hade gjort ett gediget förarbete och börjat månader i förväg att förankra den stora nyhetshändelsen hos flera redaktörer och redaktioner.

– Vi fick kämpa hårt för att få tid. Ändå, när det väl var dags att sätta igång, ville en redaktör att jag skulle sätta det arbetet åt sidan för att skriva något om Marie Kondo.

Projektet, som trots allt blev av, visade sig nå ut brett och bli läst av flera av SVT:s mål­grupper.

– Högste nyhetschefens reaktion var ett förvånat: ”En bedrift att målgruppsanpassa ett relativt smalt utrikesmaterial”. Smalt? Utrikesmaterial? Det handlade ju om svenskar det här, människor som bott i Sverige i årtionden. Fått barn här, till och med barnbarn. Detta säger så mycket om hur ledningen ser på Sverige och sitt uppdrag.

Han betonar att han älskar public service, men att han är kritisk till hur nya rekryteringar har bidragit till att public service unika roll har blivit mindre tydlig.

– Om jag hade haft en t-shirt där det stod ”Jag älskar public service” hade jag burit den varje gång jag hade kommit med kritik. Det är därför det blöder så hårt i hjärtat. Public service är så viktigt. Det går inte att rekrytera reportrar som ser på public service som vilken arbetsplats som helst. Det krävs en förståelse för dess viktiga funktion i samhället för att kunna göra ett bra jobb. Man ska självklart rekrytera reportrar utifrån, men ibland kändes det som om rekryterande chefer bar på ett självhat mot public service när man såg vilka de rekryterade.

Han fortsätter:

– Public service ska vara ett forum där man får sig en tankeställare, ett ansikte man aldrig sett förr, en kreativ och informativ vinkel på det som andra rapporterar hastigt om. Normbrytande erfarenheter, unika kontakter och kompetenser borde därför ha en självklar plats på SVT.

SVT-chefen välkomnar debatten: ”Vi gör vad vi förmår”

Hur ser du på kritiken om att värdegrundsdiskussionen är hotad på SVT?

– Jag har absolut inga erfarenheter av att det skulle fnysas på redaktioner om man tog upp den typer av frågor. Visserligen deltar jag inte i det dagliga redaktionella samtalen, säger SVT:s mediedirektör Jan Helin.

Men vad ska du göra åt att det finns kritik mot att journalistik som grundas i värdegrunden har trängts undan?

– Då måste jag sätta mig in i detta mer konkret för att förstå vad det handlar om. I de sammanhang jag finns i är det högt i tak. Sedan låter jag andra bedöma hur bra vi lyckas i journalistiken. Men jag kan också konstatera att för en tid sedan var kritiken annorlunda – då kom den från andra hållet, från Jörgen Huitfeldts håll, och handlade om att public service var för vänstervridet. Att kritiken kommer från olika håll kan vara positivt.

Tycker du att SVT:s nyhets­bevakning speglar hela Sverige? 

– Vi gör vad vi förmår. Det är ett oerhört högt ställt anspråk, men vi investerar i lokaljournalistik. Vi satsar också på att få in fler perspektiv i bevakningen. Inte bara med att få in folk från annan bakgrund, vi vill också representera den verkliga relationen mellan stad och land bättre.

Hur ska ni förbättra representations­problematiken?

– Vi jobbar kontinuerligt med metodutveckling för att bli bättre. Jag har länge arbetat inom journalistiken, och jag måste säga att jag aldrig har sett en ambitionsnivå vad gäller dessa frågor som är så hög som på SVT. Jag är vid gott mod.