Så försöker inte heller Hesselholdt göra något annat med sin diktade berättelse, spunnen runt den verkliga Vivian Maiers liv, än att låta den fortsätta vara just en berättelse som hon, med sin makt vid tangentbordet, styr över och gör som hon vill med. Berättaren finns där närvarande hela tiden och för att vi inte ska tvivla på hur maktförhållandena ser ut inleder hon boken med: ”Berättaren (det är jag som skramlar … när jag gläntar på locket för att se om gestalterna har börjat koka…”
Sedan börjar det. Med en scen inifrån Vivians barndomshem, då mamma Maria, fransyska, fortfarande låg i daglig, dödlig strid med pappa Charles, österrikare. Bosatta i New York, med barnen Vivian och Charles som slagträn och krockkuddar. Pojken fick flytta till sina farföräldrar, Vivian stanna hos sin evigt krävande, aldrig rimliga, mamma.
Charles hämtade sig aldrig från de brutala sveken, han blev missbrukare och psykiskt sjuk.
Vivian ”klarade sig”, men utan någon riktig förmåga att skapa sig en plats i tillvaron. Hon hankade sig fram, skaffade aldrig någon egen familj utan passade andras barn allt medan hon fyllde barnflicksrum efter barnflicksrum, med gamla tidningar som hon kanske, en dag, skulle vilja läsa och klippa ut något ur.
Men det remarkabla med just detta immigrantbarn, med trasiga föräldrar utan förmåga att rota vare sig själva eller sina barn, var hennes enastående talang för och envisa utövande av fotograferandets konst. Efter hennes död fann man kartong efter kartong med bilder. 150 000 fotografier, de flesta ännu inte framkallade utan existerande bara som negativ, av människor och platser i Chicago och New York.
Vivian Maier fotograferade under 40 års tid. Förmodligen introducerad till konstformen av pionjären Jeanne J Bertrand som bodde tillsammans med henne och hennes mors under en period.
Under all sin lediga tid sökte hon motiv för sina fotografier på gatorna, bilder som hon var ständigt upptagen med att finna, komponera och föreviga, men aldrig visade offentligt eller lät publicera. Inte förrän några år efter hennes död förstod världen hennes storhet.
Berättelsen om den excentriska Viv och hennes kartonger och hur de visade sig innehålla ett expanderande livsverk, ett mästerverk, är lite som intrigen till en lagom smart och arty indiefilm.
Men i Christina Hesselholdts författarhänder blir den mer än så. Hesselholdt, som först med sin förra bok ”Sällskapet” blev välkänd också i Sverige efter en lång framgångsrik författarbana i Danmark, är en stilist som slipat språket till vass humor och skör känslighet. Greppet att som berättare gå ut och in i berättelsens flöde lägger dubbla skikt av genomsiktliga fiktionslager över varandra och backar från anspråket om något slags biografisk sanning.
Dessutom får inte bara Vivian själv berätta, även flickan Ellen, ett barn som Vivian ett tag tar hand om (i romanens version av hennes liv), hennes mor, några av hennes uppdragsgivare och fotografen Jeanne Bertrands röster ges plats. Ett helt myller av människor, alla med sin egen ton, skapar en tusenbladstårta av perspektiv på en människas tid på jorden. Det blir vackert och svindlande.
Ett extra lager av svindel kan man få av att söka upp Vivian Meiers egna fotografier. Bilderna från gatorna, människor påkomna mitt i levandet, som fångade i flykten, men i perfekta kompositioner.
Den som äger makten över skildrandet ljuger alltid, men ibland så vackert att en ny sanning uppstår.