– De flesta som jag pratat med känner sig hårt pressade av ett system, där deras liv kontrolleras. Allting är villkorat.

Utställningen kretsar mycket kring svett, som en symbol för hårt arbete men också för lättjan i bastun. Svetten känns långt borta när vi möts i Gnesta, en av de första novemberdagarna som vädret närmar sig nollan. Frida Klingberg och Stina Salander visar mig vägen till Art Lab Gnesta, där Klingbergs nya utställning hade premiär dagen innan. Salander uppträdde med den nyskrivna låten ”Vi finns!” inspirerad av konsten. Art Lab Gnesta-lokalen har huserat allt från svartklubbar till en mc-klubb, men är nu ett lokalt konstcentrum.

Frida Klingberg har jobbat med projektet ”Bastu för arbetslösa” i två år. Idén kom från den väldigt hårda retoriken kring arbetslösa som dominerade alliansregeringen.

– Att må bra och vara arbetslös är radikalt nästan, säger hon och visar mig rummet där broderade handdukar hänger i taket. De medverkandes svett impregnerar fortfarande tyget, sedan stunden i bastun.

Hon valde att mötas i en bastu, just för ordets positiva konnotationer. Arbetslösheten sätts i omedelbar kontrast mot bastun – en symbol för ”det goda livet”.

Annonserade på Platsbanken

Hon lade in en annons på Platsbanken i fem städer, där hon sökte efter medverkande. De fick skicka in ansökningar – som finns med i boken Vara utan efterfrågan, följt av anställningskontrakt för timmarna de skulle basta. Timlönen (120kr/timme + 30 procent OB) motsvarade vad Frida Klingberg själv tjänade på en konsthall i Stockholm. I varje stad valde hon fyra människor med erfarenheter av arbetslöshet – men som i övrigt levde vitt olika liv.

Det var inga problem att få igång konversationen, berättar Klingberg. Många hade ett uppdämt behov att prata om upplevelsen av arbetslöshet och samtalet flödade snabbt, av sig självt. Även om vissa var långtidsarbetslösa medan någon hade avgångsvederlag fanns det något i upplevelsen av arbetslöshet som förenade dem.

Ett ämne var frågan om man fortsätter ”vara” ett yrke – som sjuksköterska, journalist eller metallarbetare – även när man inte arbetar med det? Just det svåra att hitta något att identifiera sig med, och det jobbiga att ”komma ut” som arbetslös var återkommande ämnen bland samtliga Klingberg pratat med. Men även pressen att behöva konfronteras med folks tankar kring arbetslöshet, när man svarat på frågan vad man ”jobbar med” i sociala sammanhang. Ett misslyckande, i samhällets ögon.

”Ska de må dåligt hela livet?”

Många av de medverkande kände sig kontrollerade, och saknade att få känna sig delaktiga och kreativa. Istället fick arbetslösheten och systemet de slungades in i dem att känna sig kvävda och – i vissa fall – deprimerade.

– Man får inte vara kreativ, inget initiativ premieras. Det handlar väldigt om lydnad. ”Du får de här pengarna av oss om du böjer dig”, säger Klingberg.

Vissa människor kommer ha svårt att få jobb i tider av hög arbetslöshet, konstaterar hon. Arbetsgivare väljer ofta någon frisk, hellre än någon med en bakgrund av exempelvis sjukskrivningar.

– Då måste man fundera på vad man ska göra med de här människorna. Ska de gå runt och må dåligt hela livet?

Många människors liv pendlar mellan socialen, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och a-kassan. I skiljelinjen blir det tydligt hur något måste ändras, konstaterar Klingberg. Särskilt när allt fler maskiner och robotar ersätter jobb som människor tidigare gjort.

– Det är då frågan om medborgarlön kommer upp. Då kanske man kan använda sin tid till något meningsfullt, och inte behöver gå runt och känna sig dålig bara för att man inte lönearbetar.

– De som jobbar ska vara jättejätteeffektiva, och man ska suga ut all kraft ur sina medarbetare och slimma personalen. Sedan tar man in folk från bemanningsföretag, där folk är stressade över sina dåliga arbetsvillkor utan trygghet. Samtidigt finns det en massa människor som är arbetslösa.

Folk betalar med sina liv, och staten betalar med sjukersättningar. De enda som vinner på systemet är företagen som går med vinst.

–Vi har gått med på en logik som handlar om effektivisering och högsta möjliga tillväxt. Även på kommunala arbetsplatser.

Vad kan man göra för att förändra?

Frida Klingberg ser stora möjligheter till förändring om arbetslösa valde att gå ihop och diskutera sina erfarenheter.

– Det är ju bara att titta på historien, den feministiska och fackliga kampen. Organisering lönar sig.