– Det är inte upp till mig att avgöra eller svara på. Det är så svårt att definiera sig själv. Jag gör musik som intresserar mig och försöker hålla en kreativ process som känns rätt för mig. Sedan tycker jag det är väldigt svårt att sätta ”tags” på mig själv. Det får någon annan gärna göra i stället, säger hon roat.
Jaqueline Nakiri Nalubale, som hennes fulla namn lyder, flyttade till Sverige och Göteborg från Kampala, Ugandas huvudstad, som 13-åring år 1990. Hon säger att rötterna har gett henne ständig närhet till skratt, positiv energi och en övertygelse om att allt blir bra till slut. När allting startade musikaliskt, med det egenfinansierade albumet ”Blaqalixious” 2005, blev hon nominerad till en Grammis i kategorin ”Årets hip hop/soul”. Då var betoningen på just soul. Samtidigt har hon inte fegat för att sjunga Jan Johanssons ”Visa från Utanmyra” i På Spåret, eller turnera med Nationalteatern och spela svensk 70-talsprogg.
– Jag tänker nog inte på det sättet, att det är olika musik. Jag letar efter ett uttryck och sätt att hitta just det uttrycket. Jag lyssnar på väldigt mycket olika musikstilar själv, vilket kanske märks i skapandeprocessen. Just nu är det mycket hiphop. Och mycket meditativt. Jag har aldrig riktigt rört mig i hiphopen innan, utan mer dancehall och reggae. Men jag hade mycket kompisar i Hjällbo som rörde sig inom hiphopen.
Moderskapet spelar roll
Hon kallar den nyare hiphopen för mer medveten och gillar hur den får henne att tänka till. Den enda musikgenre hon på rak arm hade haft svårare att tänka sig är hårdrock.
– Sådan hård musik är nog inte min grej och skulle inte passa min röst. Jag tror inte jag skulle kunna uttrycka mig i det landskapet. Men annars försöker jag hålla mig öppen. Den dagen man slutar lära sig så slutar man utvecklas.
I slutet av 00-talet var det dags att flytta och byta hemland igen. Den här gången bar det av till Berlin, där Jaqee bott sedan dess, och även blivit mamma till två döttrar. På frågan varför hon lämnade oss så börjar hon skratta igen.
– Nej, gjorde jag det? Jag kommer tillbaka på fredag ju, haha. Men, nej, mina barn är födda här och det blir som att jag gått in i något slags rytm här. Men vi är i Göteborg ganska mycket. Min brorsa bor där, och barnens kusiner.
Döttrarna, och att bli mamma, har även spelat en roll på nya skivan ”Fly high”.
– Det är klart att de är en del i vad skivan har blivit. Livet har fått ett intensivare och starkare innehåll för mig sedan jag fick dem, och det har jag försökt få med in i musiken. Det är väl en livsfilosofi som har blivit tydligare helt enkelt.
Balanserad helhet
”Fly high” är inspelad i Kreuzberg, Berlin, där även producenten Thilo ”Teka” Jacks finns. Jaqee beskriver den som bred.
– Den spretar lite åt alla håll men samtidigt så blir det också en helhet som gör att den hänger ihop. Jag ville ha den musikaliskt hel, eller vad man ska säga. Att musiken flyter, texterna flyter och det visuella har alltid varit viktigt för mig. Jag skriver ofta med det visuella framför mig, att jag kan tänka att den här låten ska vara plötslig och mot slutet av konserten eller så. Eller att den ska se ut så här och så här i videon. Men jag har har försökt få helheten att bli balanserad.
Jaqee skriver det mesta själv, men sedan går musiken igenom något slags maskineri av pro-duktion. På ”Fly high” har hon försökt lyssna mindre på andra och mer på sig själv. Eller lagt sig i mer i hela processen helt enkelt.
– Men även gentemot publiken och er journalister. Ibland blir det ”vad kommer dom att tänka” och så vidare. Men jag har försökt nollställa de frågeställningarna och inte låta det styra mig. Men därför har jag heller ingen annan att skylla på den här gången.
”Fly high” släpps i morgon, fredag, och samma kväll spelar Jaqee med band på Nefertiti.
