Staten har totalt bränt det förtroendekapital som man kunde ha haft i frågan. Dessutom styrs politiken sedan länge av moralism och propaganda snarare än fakta. Det menar SVT-journalisten Johan Wicklén som i flera år granskat den svenska narkotikapolitiken och nu ger ut den granskande boken ”Vi ger oss aldrig”.

– Det finns massor pinsamma svenska försök att lösa narkotikafrågan. Jag har fått hålla tillbaka jättemycket i min bok. Alla de här taffliga försöken och lögnerna... Det blev för mycket samhällsbuskis, säger han. 

I sin bok berättar han om svenskens favorit­drog, cannabis, och varför Sverige förlorade kriget mot narkotikan.

– När det gäller kriminalisering av det egna bruket har i princip inget hänt på 30 år.

Leonidas Aretakis, till vardags chefredaktör på Flamman, zoomar i sin bok ”Extas i folkhemmet” in på en helt annan del av den farmakologiska floran: Psykedeliska droger. Dessa har de senaste åren genomgått en stor och spännande renässans både inom kulturen och den medicinska forskningen. 

– Historiskt har den psykedeliska och den övriga psykiatriska medicinforskningen haft väldigt täta band. Molekylerna hos LSD, DMT och psilocybin liknar våra signalsubstanser väldigt mycket, de ser nästan likadana ut. Man förstår instinktivt att det har mycket gemensamt.

Sverige är likt den övriga världen i att narkotikapolitiken alltid handlat mer om moral och geopolitik än om medicinska argument. 

Tillsammans ger de båda böckerna en granskande och mångfacetterad blick på helt väsens­skilda preparat som sedan 80-talets Sverige klumpats ihop till ett och samma samhällshot: det farliga knarket. Hur hamnade vi där? 

Extrema Sverige

Era böcker har helt olika fokus, men beskriver båda hur Sveriges narkotikapolitik i ett internationellt perspektiv framstår som allt mer extrem. Vad är det som sticker ut?

Johan Wicklén: Två saker: Dels hur samtalet låtit de senaste decennierna, i hur överens alla har varit om hur dåligt knarket är. Det andra är sätten vi försöker lösa narkotikaproblemet på: Nolltolerans och kriminalisering av bruket. Andra europeiska länder har haft förbud mot användande av droger, som att polisen kan ta dig om du sitter med joint i parken. Men i Sverige har vi också försökt beivra. 2020 tog polisen 42 000 urinprov... Det säger något om den svenska politiken, men också något om Sverige och svenskarna som land och folk. Det här hade inte accepterats i länder längre ner i Europa, inte i anglosaxiska länder heller. Möjligen i Kina. 

Håller du med, Leonidas?

Leonidas Aretakis: Ja, men Sverige är likt den övriga världen i att narkotikapolitiken alltid handlat mer om moral och geopolitik än om medicinska argument. 

Hur då?

LA: Det sträcker sig från 1800-talet när Storbritannien tvingade Kina att köpa opium, i frihandelns namn. Sedan insåg man: Oj, det är inte lönsamt med kolonier längre, dags att stoppa handeln. Den första drogkonven­tionen 1961 förbjöd framförallt de sydländska drogerna: cannabis, opium och kokain. De placerades högst upp över de farligaste och medicinskt minst intressanta substanserna, medan amfetaminerna som fördes fram av läkemedelsföretagen i väst och såldes på ­apotek inte ens var med i konventionen. De västerländska substanserna ansågs ­”ofarliga”.

Vi lever alltså med en slags politiskt motiverad farlighetsskala?

LA: Ja. Det är enbart geopolitik, inte­ medicinskt motiverat att cannabis sågs som livsfarligt och amfetamin ofarligt. Och även om centralstimulantia togs med i nästa konvention 1971, så handlar den fortfarande om kontroll, inte om vård.

Den klassiska S-linjen är vård, att det är samhället som är sjukt, inte individen eller brukaren som har en moralisk brist.

Tangon om knarket

Tillbaka till den svenska scenen. 1969 grundade polisläkaren, den tidigare kommunisten och psykiatrikern Nils Bejerot, lobbyorganisationen RNS – Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som genom både opinionsbildande och samarbete med svensk polis blev grogrund för bärande delar av narkotikapolitiken i Sverige. 

Men det stora skiftet kom med den borgerliga valsegern 1976. Socialdemokraterna förlorade efter 40 år vid makten och fick vänja sig vid en borgerliga koalition som prioriterade både knarket och straffen. Plötsligt blev droger en valfråga. Det blev början på vad som brukar kallas för tangopolitik.

Varför blev nolltolerans det självklara målet för svensk ­narkotikapolitik?

LA: Många tror att kontrollinjen vi har nu är klassiskt socialdemokratisk. Det stämmer inte. Den klassiska S-linjen är vård, att det är samhället som är sjukt, inte individen eller brukaren som har en moralisk brist. Det är samhällets problem: utslagning, arbetslöshet, mobbning eller liknande som måste lösas.

JW: S gick med på borgarnas straffskärpningar och repression så länge man också sköt in massor av pengar till vårdapparat och förebyggande. Tangopolitik. De gynnade varandra. Därför fick vi den massiva narkotikapolitiken på 80-talet. 

LA: När S sedan vann tillbaka makten på 80-talet så hade man på något sätt accepterat förändringen. Då fick vi en konsensus. 

JW: Nu har S fått klä skott för narkotikapolitiken, mycket med all rätt – för de hanterar den inte jättebra. Men de var aldrig för kriminalisering av det egna bruket, och röstade nej till straffskärpningen av eget bruk 1993. Att sossarna genom åren har tagit över en borgerlig narkotikapolitik utan att kunna försvara den märks tydligt på till exempel Lena Hallengren och Morgan Johansson idag. Deras argumentation kring narkotikafrågan är inte särskilt skarp, om man ska uttrycka sig snällt. 

Skrattretande debatt?

”Inget är som drogen: Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” löd titeln när den kuriösa drogdebattören och hobbyforskaren Allan Rubin släppte bok 1982. Det var 300 sidor konspira­toriska teorier om hur cannabis kunde förklara allt från gatuvåld till satanism, homosexualitet, terrorism och stora civilisationers undergångar. 

De offrar vetenskapligheten för att ha en fråga att kräva ”hårdare tag” i.

I en annan tid hade boken mötts med misstro, konstaterar Johan Wicklén. I 80-talets debattklimat kom den istället att användas i riksdagens talarstol när den blivande socialdemokratiska socialministern Gertrud Sigurdsen pratade om droger. 

Idag skrattar vi åt videovåldsdebatten på 80-talet, borde vi skratta åt knarkdebatten också?

JW: Man kan absolut skratta åt allt det fjantiga. Men samhällsstämningen som blev slutresultatet lever vi med idag. Det här är bestående...

Du pekar i din bok på att många lobbyorganisationer, till exempel Riksförbundet narkotikafritt Sverige (RNS) haft enormt inflytande. Även polisen bjuds ofta in i expertroll. Varför är det ett problem?

JW: De här organisationerna, tillsammans med vissa politiker och polismyndigheten, var de som klubbade igenom Sveriges narkotikapolitik. Polisens del har inte kommit fram. De säger ”skyll på politikerna, vi gör bara vårt jobb”. Men det var de som under parollen ”Det ska vara svårt att vara missbrukare” drev fram straffskärpningen 1993. 

Och nu vill de inte släppa ifrån sig den kontrollen?

JW: Nej, det är i alla fall min tes. Varför skulle de vilja göra det? Det ger dem massor av ­resurser.

Man kan göra det utan moraliska skygglappar.

Vänsterns drogsväng

Sedan brytpunkten på 80-talet och Sveriges nya riktning mot ett ”narkotikafritt samhälle” har det mesta gått åt fel håll, menar Johan Wicklén i sin bok. Tillgången på narkotika har istället ökat, priserna på knarket har sjunkit och dödligheten har nått sorgligt höga nivåer. Bara ett parti har gått emot konsensus. Men inte längre.

LA: Vänsterpartiet har länge varit det parti som drivit på för avkriminalisering. Men nu har vi ett nytt ledarskap som har en helt annan ton och har plockat upp den socialdemokratiska retoriken om ”partyknarkare som driver på handeln”. Det är ett försök att göra repression till en vänsterhållning, genom att slå mot överklassen. Men problemet är – som Central­förbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) har visat – att bruket är väldigt spritt i samhället, och om det är någon grupp som sticker ut så är det den lägsta femtedelen på samhällsstegen. 

JW: Ja, och det är de som får mest problem, dessutom. 

LA: Så om du trappar upp repressionen så är det rent statistiskt de mest utsatta du går på. Det är precis tvärtemot vad V säger. Ska du ha en klassmedveten drogpolitik ska du snarare lätta på repressionen. De offrar vetenskapligheten för att ha en fråga att kräva ”hårdare tag” i.

Men är det inte bra att staten försöker skydda svenskarna från den narkotikarelaterade dödligheten? 

JW: Jo, det är nödvändigt! Men man kan göra det utan moraliska skygglappar. Det har vi inte lyckats med. Och det handlar inte bara om politiken, utan om samhället i stort och hur vårdapparaten är uppbyggd. Jämför med Holland, som har haft långt mer liberal narkotikapolitik, de har lyckats bättre med att minska narkotikadödligheten. Eller Schweiz, som lovade att dela ut gratis heroin till de allra mest svårt heroinberoende brukarna, vilket hatades samstämmigt av allt och alla i Sverige. Sedan visade sig att det initiativet gav jättebra resultat. Kriminaliteten minskade, dödligheten minskade. Man fick fler in i vårdapparaten och kunde hjälpa brukarna vidare. 

Legalisera?

Knäckfrågan blir: Skulle Sverige få färre narko­tikarelaterade problem om vi legaliserade bruket av vissa typer av droger? 

LA: Jag vill inte landa i något definitivt svar. Men om man tittar på vad som säljs av kriminella gäng så är det ju illegala substanser som de tjänar pengar på. Så där skulle man kunna rycka undan mattan. Åtminstone borde man utreda frågan om att legalisera cannabis, som är så pass harmlöst samtidigt som den är den största intäktsposten för gängen. 

JW: Problemet är att man lämnat cannabis­marknaden så länge, så de mest vålds- och riskbenägna grupperna har lyckats bygga upp ett kapital och professionaliserats. De har kunnat investera i lagliga företag och kan investera i annan kriminell verksamhet som kan mjölka välfärdssamhället på pengar, till exempel assistansbolag och andra bedrägerier. Så det är ingen quick fix att legalisera. Det är obehagligt, eftersom vi har haft Sydamerika, Mexiko och Colombia som facit länge. Det har gått så långt där att det genomsyrar hela samhället med pengarna och korruption. Att man börjar se tendenser på det i Sverige är otäckt. Men det är definitivt en stor kostnad för Sverige att upprätthålla förbudet mot cannabis. 

Det finns inga enkla svar i den här frågan, men Sveriges politiker får komma undan med slagord.

Framtiden

Så vart är vi på väg?

JW: Jag hoppas jag har fel, men jag tycker att det mesta pekar mot att Sverige är på väg mot en ännu mer ”War on drugs”-period. Där kommer det inte att finnas några vinnare. 

LA: Det här påverkar psykedelika i ganska liten utsträckning, eftersom det inte är beroendeframkallande på samma sätt. Tvärtom, du tar det en gång och sedan vill du inte ta det igen på ett halvår. Så du kan inte tjäna så stora pengar på det. Samma gäller egentligen läkemedelsbolagen och medicinerna. De och kriminella gäng styrs av samma kapitalistiska mekanismer: Om brukaren fastnar för något så är det väldigt lukrativt, för då kan du sälja mycket. Men det gäller inte LSD till exempel. Och polisen går inte på det så mycket.

Vad behövs göras i Sverige?

JW: Med cannabis tycker jag att vi borde vända på hela samtalet och börja prata om varför människor använder drogen. Den frågan har nästan aldrig ställts i Sverige. Vad är det som är bra? Om vi får ett mindre stigmatiserande samtal om det som är bra så blir det mycket lättare att prata om vad som blir problem för en minoritet av de som testar droger.

Och mediernas roll?

JW: Journalister måste börja ansvarsutkräva politiker. När de säger ”vi måste ta krafttag” eller ”vi måste rensa ut drogerna” så får de inte ens en motfråga. Filippinernas president Duterte har avrättat tiotusentals langare och människor med drogproblem på öppen gata. De är ändå inte närmare ett narkotikafritt samhälle. Det finns inga enkla svar i den här frågan, men Sveriges politiker får komma ­undan med slagord.