När Dagens ETC träffar Kaouther Ben Hania på ett hotell i Stockholm, dit hon flugit för att närvara på den svenska galapremiären, har hon kvällen innan deltagit i en av många frågestunder i samband med visningar av filmen i Tunisien.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Den har gått för utsålda salonger sedan premiären, säkert på grund av att det pratats om den efter deltagandet i Cannes. Det är sällan en tunisisk film når så långt internationellt sett. Många har också tackat mig för att jag berättar den här historien, säger Kaouther Ben Hania.
I ”Skönheten och odjuren”, som är en tunisisk-svensk samproduktion och som i våras deltog i tävlingssektionen Un certain regard på filmfestivalen i Cannes där den också prisbelönades, får vi följa den unga Mariam och hennes kamp för upprättelse under en mardrömslik natt efter att ha blivit våldtagen av polismän.
Med sig har hon Youssef, en man hon just träffat och som driver hennes sak med en egen aktivistisk agenda genom ändlösa turer mellan diverse Kafka-artade instanser.
– Den här filmen hade aldrig varit möjlig att göra under diktaturen. Nu har ”Skönheten och odjuren” fått stöd från det tunisiska kulturministeriet – det hade aldrig hänt innan. Det är ett positivt exempel på hur ett land kan förändras så radikalt på bara några år.
Ilska och skräck
Tidigare har Kaouther Ben Hania regisserat både dokumentärfilm och spelfilm, inklusive mockumentären ”Le challat de Tunis” som tar ett ironiskt grepp om situationen för tunisiska kvinnor. Men när det gäller den här historien kände hon instinktivt att den passade bäst i fiktiv form.
– När jag hörde om våldtäkten kände jag stor ilska och skräck, och blev samtidigt fascinerad av den här kvinnan som orkade kämpa så för rättvisa. Mitt mål var att återskapa de känslor jag först fick och kunna dela dem med publiken. Just därför var spelfilm ett bättre alternativ, då den ger större frihet att berätta och att inte slaviskt behöva återge varje detalj.
Nio kapitel
”Skönheten och odjuren” är berättad i nio distinkta kapitel, där varje kapitel skildras i en enda lång tagning. De långa flytande tagningarna förstärker ytterligare filmens ändlösa korridorer och sterila kontorsmiljöer, även om Kaouther Ben Hania erkänner att det var lite av en utmaning att få allt tekniskt att klaffa.
– Men det var viktigt för mig att få publiken att vara med Mariam i realtid och skildra den svåra situation hon befinner sig i, och de långa tagningarna förstärker den känslan. Den intensiteten kan man inte få om man ständigt klipper till nästa bild.
För mig som åskådare var det befriande att slippa se själva våldtäkten. Hur tänkte du när du valde att inte visa den?
– Direkt våld har aldrig intresserat mig, utan snarare det dagliga institutionella våldet som inte är särskilt spektakulärt till sin natur. Sedan handlar våldtäktsfall i regel om vem som har den mest övertygande bevisningen i efterhand, då oftast ingen annan än de inblandade har sett vad som egentligen hände.
Tror du att något liknande skulle kunna hända i dag, efter den stora förändring Tunisien gått igenom de senaste åren?
– De här sakerna händer överallt. Titta bara på den senaste tidens Weinsteinskandal, hur män med makt utnyttjar kvinnor omkring sig precis som polismännen i filmen. Vad gäller Tunisien så är det en relativt ung demokrati, där det i dag pågår en ständig armbrytning mellan polismakten och det civila samhället. Men man har uppnått väldigt mycket de senaste åren, bland annat har man antagit en kraftigt utökad lag för att skydda kvinnor.
Om allt går som Kaouther Ben Hania hoppas, kommer hon framöver också att i samarbete med kvinnoorganisationer resa runt till kvinnliga studenthem och kvinnofängelser över hela Tunisien och visa filmen samt prata om den.
– Det känns viktigt.
