Sverige ligger i topp när det handlar om gamla som dör utan närstående. För Erik Gandini är att tvina bort i ensamhet en absolut mardröm. I hans nya film The Swedish Theory of Love vill han undersöka hur det kunde bli så här. Hur Sverige, med sin vilja att ta kollektiva politiska krafttag, kunde börja låta oss dö ensamma?

Filmens huvudroll är den svenska modellen, det sociala manifest som genom gemensamma projekt strävar efter att frigöra oss från mellanmänskligt beroende. Den socialdemokratiska modellen om man så vill. Gandinis hårt drivna tes filmen igenom är att den här strävan efter autonomi har gjort oss till världsmästare i ensamhet.

Med andra ord: Han stöter skalpellen rakt ner i den svenska självbilden.

När Dagens ETC möter Erik Gandini på hans kontor i Gamla stan i Stockholm har det gått några dagar sedan hans film hade premiär. Kritiken har varit blandad. Medan vissa har sett briljans i filmens hårt skruvade tes har andra funnit den hal och politiskt tveksam.

– Jag hade förväntat mig att folk skulle bli provocerade. Det är alltid så när man ifrågasätter fundamentala värderingar i ett samhälle. Jag ville skapa en debatt, säger han.

Drastiska kontraster

I filmen används dramatiska berättargrepp och det klipps till exempel mellan Sverige och Etiopien för att ställa samhällenas ytterligheter mot varandra.

Ett avsiktligt provokativt och lite grovt berättarknep – varför?

– I film kan man uttrycka saker med bilder på ett mer emotionellt och suggestivt sätt än i ord. Jag gillar att ha med mest drastiska tankeövningarna i mina filmer, att berätta med kontraster.

Med en svensk mamma och en italiensk pappa har det alltid varit naturligt för Erik Gandini att diskutera skillnader mellan Italien och Sverige.

– Jag älskar den svenska livsstilen. I love it. Det är därför jag bor här. Men jag har absolut haft svårt att förstå och ta till mig vissa värderingar, som hyllandet av enstörigheten som ett slags nationaldrag. Ett exempel på detta är filmen En man som heter Ove.

Hur mår svenska folket egentligen, tycker du?

– Ensamheten är mätbar, synlig och därför oroväckande. Det är lätt att säga till varandra att allting är bra. Alla länder vaggas in i en kollektiv övertygelse om att ”vår livsstil är bäst”. Eftersom jag rört mig mycket mellan åtminstone två länder har jag anammat en kritisk attityd åt båda hållen. I min research följer jag en journalistisk metod med samling av fakta och som dokumentärfilmare tar jag mig rätten att säga det jag tycker. Sverige beskrivs som en av de mest individualistiska länderna i världen, ett ”samhälle av autonoma individer”. Det är intressant nog för att väcka mitt intresse att göra film om det.

Men att vara beroende av ett samhälle, ett skyddsnät, är väl inte att vara solitär?

– Nej, men det här samhället kan vara väldigt anonymt. Brygida Ohlsson, i filmen, som ursprungligen kommer från Polen, formulerar detta på ett fint sätt: ”Allt skall lösas genom det offentliga. Man kan inte längre gråta i någons armar, man måste ansöka om något istället”. Men jag vänder mig egentligen inte emot premissen att staten ska finnas där, den är ju klockren. Jag vänder mig emot tron att vi ska stäva efter att vara fria från andra människor. Idén om att ensam är stark är väldigt framgångsrik i dag, men den är förrädisk.

Men i din film upplever jag att du ser en motsättning mellan välfärdsstaten, all blankett­byråkrati den kräver för att funka, och ett liv där människor lever nära varandra?

– Jag vill inte slänga bort välfärdssamhället, tvärtom. Frågan jag är intresserad av är om vi kan ha både en välfärdsstat och samtidigt en känsla av ”ömsesidigt beroende”, som inte är institutionaliserad.

Förutsätter inte mycket av svenska kvinnors frigörelse just den byråkrati filmen kritiserar?

– Jo, kolla på filmen! Jag säger redan i början av filmen att det var dags att frigöra kvinnan från uråldriga familjestrukturer. Men mitt perspektiv i hela filmen är att betrakta människan.

– Neoliberalismen hade aldrig kunnat existera utan välfärdsstaten, de hänger ihop. Det är en smärtsam grej att inse men frigörelsen av individer och senare individualiseringen och fixeringen vid individen är en ihoplänkad process.

Rent politiskt då? Går det att skapa en varmare välfärdsstat?

– Jättebra fråga. Ett umgänge skaffar man sig själv, men jag tror ändå att ett samhälle politiskt skall ta ansvar för de visioner det bygger på och även ta hänsyn till konsekvenserna av ensamheten. Precis som man pratar om fetman eller rökningen, precis så skulle man kunna prata om ensamheten.

– Om projektet att göra oss oberoende var det rätta då, på 70-talet, så behöver manifestet uppdateras. Vi behöver en ny uppsättning värderingar där mänskliga relationer står i centrum.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Ömsesidigt beroende”

I filmen medverkar sociologen Zygmunt ­Bauman, som får presentera sin teori om ­”ömsesidigt beroende”.

– Jag skulle vilja dra en grej som Bauman sagt. Han sa ungefär så här: I slutet av mitt liv – han är 90 år och har studerat alla samhällen i hela historien – har jag kommit fram till att det inte finns något perfekt samhälle. Min beskrivning av det perfekta samhället är samhället som aldrig tror sig vara framme. Som ständigt stämmer av, ser sig omkring och kollar vad som kan bli bättre. Det önskar jag att jag sagt själv, för det är briljant.

Ensamhetsnorm

Gandini ser en brist på och en rädsla inför friktion i det svenska samhället. En rädsla som inte bara gör att människor väjer för att ifrågasätta sina egna tankar och idéer, utan som i förlängningen skapar segregation mellan människor.

– Vissa värderingar som finns hos människor som kommer hit skiljer sig jättemycket från dina och mina. Jättemycket! Det här är olikheter som vi inte får vara rädda för, utan som vi måste våga bemöta med dialog.

Men här sätter ensamhetsnormen stopp, menar Gandini. Stopp för förståelse, stopp för att öppna upp för nya och annorlunda idéer.

– Det är alltid lätt att skylla allt på SD, men vi är faktiskt en del av detta. Vårt sätt att sätta oberoende till varje pris överst på prio-listan är inte alldeles gynnsamt när det gäller välkomnandet av nya människor till Sverige.