Så tar hästen klivet över den osynliga barriären och lägger sitt stora, tunga huvud tätt intill kvinnans.

– Hon och naturen har en symbiotisk relation. Hon behöver inte spela någon roll när hon är i naturen, berättar regissören Nathalie Álvarez Mesén.

Hon är svensk, men också costaricansk och filmen ”Clara Sola” är inspelad i hennes andra hemland.

Hon ses som helig

Någonstans i bergen, invid djungelns rand utspelar sig berättelsen om Clara, en suggestivt poetisk och avskalat intim skildring av att vara en udda person på en mycket liten plats. En film som valdes ut till prestigefyllda kategorin Quinzaine des Réalisateurs på Cannesfestivalen i våras och till att vara Costa Ricas Oscarsbidrag. Som redan gjort Nathalie Álvarez Mesén till en regissör att räkna med, efter denna debutfilm om en kvinna som är en hyllning till hennes barndoms kvinnor.

– Clara tillhör en familj som liknar den där jag växte upp i Costa Rica. En familj som lever av ekoturism, säger Nathalie Álvarez Mesén och berättar att befolkningen på inspelningsplatsen säljer syre till staten – alltså bevarar sina lilla del av skogen i utbyte mot ekonomisk ersättning.

De lever alla nära naturen, men ingen av de dem så som Clara gör. Hon har skolios och är, enligt regissören, tjugo procent varg. Vissa kritiker har kallat henne autist, men så skulle hon inte beskriva sig själv, menar Nathalie Álvarez Mesén.

– Clara är väldigt hemlighetsfull, hon berättar inte så mycket om sig själv.

Men det filmen berättar är om en tillvaro där hon vandrar mellan rollen som toka och helgon. Där familjen och grannarna läser in något gudomligt in hennes udda inställning till sin omgivning och ser henne som en helbrägdgörerska. Då och då samlas byn till bönestund, i centrum finns Clara.

– Det är baserat på mina minnen. På bönestunder i familjen, hur fint det var när alla samlades med musik och kom med mat och hjälpte varandra. Men sedan finns den andra sidan av myntet: att det är en patriarkal religion gör att den reproducerar patriarkala normer.

Straffas för sitt uppvaknande

Den avigsidan finns inte minst i hur Claras mamma, Dona Fresia desperat försöker hindra sin dotter från att upptäcka sin sexualitet, sin kropps njutningsfyllda mysterier.

Clara är uppåt fyrtio, men i sitt trevande efter vad kroppen kan ge henne är hon lite som en pubertetsunge och Dona Fresia den straffande föräldern, som smetar ned sin dotters fingrar med chili för att hon inte ska röra vid sig själv. Det är hårt – men framstår inte som elakt, det finns ingen sadism i straffen, bara en förtvivlan över att dottern inte kan hålla sig på rätt sida det anständiga.

– Vi ville berätta om ett matriarkat som fortsätter att reproducera ett patriarkat trots att det inte finns några män. Hur det många gånger är våra mödrar och mormödrar som reproducerar hur vi borde vara, vilka normer vi borde anpassa oss till, säger Nathalie Álvarez Mesén.

Kroppens uttryck helt centrala

Claras uppvaknande sker ute i naturen, när hon är ensam med skogen och jorden, vattnet och hästen.

– Hennes kontakt med naturen och hennes kontakt med sin kropp är samma sak, för henne finns ingen skillnad mellan den egna kroppen och naturen.

För att nå de omedelbara kroppslighet som karaktären Clara utstrålar har Nathalie Álvarez Mesén rollbesatt den med en dansare, Wendy Chinchilla Araya, som gör sin skådespelardebut.

För Nathalie Álvarez Mesén är kroppens uttryck helt centrala. Hon är utbildad mimskådespelare och menar att det inte går att få en bättre ingång till filmskapandet än genom mim. Det är helt och håller bildberättande – en ingång till det på samma gång täta och öppna bildspråk som präglar ”Clara Sola” – hela tiden fängslande men också gåtfullt.

Dessutom har det för Nathalie Álvarez Mesén, som hela sitt liv rest mellan olika länder, olika språk, varit kroppen som varit det allra mest tillförlitliga uttrycksmedlet.

– Kroppens språk är det enda jag inte behövt börja om med igen och igen, det har varit det enda som är bestående.