Den senaste månaden har Peter Lagerqvist, tillsammans med kollegan Victor Nygren, anordnat en serie samtal om Israel och Palestina, öppna för alla som är intresserade. När jag förstod hur engagerad och kunnig han var och hörde av mig för att fråga om jag fick göra en intervju bjöd han in mig för att även delta på föreläsningen och den efterföljande diskussionen.

Under det första samtalet stod det poliser utanför salen på Stockholms universitet. Initiativet är uppskattat bland studenterna men har väckt viss oro på lärosätet. De har inte fått något institutionellt stöd för satsningen och affischerna som satts upp har tagits ned av oklara skäl. 

Men den här snöiga torsdagen är det lugnt i korridorerna. Ämnet som ska diskuteras handlar om terroristen som medial figur, vilket enligt Lagerqvist är centralt för att förstå den svenska mediarapporteringen om kriget mellan Israel och Hamas. 

– Terrorism är klibbigt. Det smittar och därför vill ingen associeras med det. Alla försök att sätta Hamas attack den 7 oktober i en historisk kontext kan uppfattas som förklaringsmodeller. Och om man förklarar en attack som räknas som ett terrorattentat, då riskerar man att själv kallas terrorist.

Studenterna nickar och antecknar.

Eldig PK-debatt

Jag mötte Peter Lagerqvist första gången för några veckor sedan, på Publicistklubbens hetsiga debatt om mediarapporteringen från Gaza. I panelen fanns bland annat Peter Wennblad, biträdande chef på Svenska Dagbladets ledarredaktion. Några dagar tidigare hade SvD på ledarplats publicerat en artikel där Greta Thunberg kallades ”tjej-Hitler”, vilket Wennblad under debatten fick frågor om. Han avfärdade dessa och sa att det inte var han som ansvarade för publiceringen för att sedan anklaga en annan av panelisterna, doktoranden och frilansskribenten Victor Pressfeldt, för att ”dra uppgifter ur röven”.  

Lagerqvist, som satt i publiken, ställde en fråga om hur det kom sig att inga svenska medier ens diskuterat attackerna mot Gaza i termer av etnisk rensning trots att den israeliska regeringen och underrättelsetjänsten använder sig av en explicit utplåningsretorik. Enligt Peter Lagerqvist var svaret från SvDs Wennblad absurt. 

– Han ryckte på axlarna och sa ”källkritik”. Hur kan det vara så när presidenten och knessetledamöter själva pratar i de termerna? 

Veto över sanningen

När studenterna fått ordning på skärmarna startar Peter Lagerqvist sin Power Point-presentation med att gå igenom den stökiga PK-debatten och presentera panelisterna i tur och ordning för studenterna.

 – And to the far right, in every way, Peter Wennblad, from Svenska Dagbladets editorial pages.

Lagerqvist förklarar att PK-debatten var anmärkningsvärd av flera anledningar. Han nämner bland annat att det kändes som att Robert Aschberg, som är ordförande för publicistklubben inte hade läst på ordentligt.  

– Aschberg sa att antalet döda barn i Gaza började komma upp i samma nivå som i Ukraina. Men dödstalen i Gaza när det gäller barn var redan då tio gånger högre än de i Ukraina. 

Stephanie, som sitter framför mig i salen och är en av studenterna bakom den nystartade föreningen Academics for Palestine Stockholm, reflekterar över Lagerqvist ord.  

– Det där handlar om vem som har veto över sanningen. Svenska medier använder sig okritiskt av uppgifter från Israel, trots att information därifrån visat sig vara felaktig tidigare. Men allt som kommer från Gaza är man misstänksam mot. 

Jag tänker på kritiken jag själv fick av läsare efter att i en krönika använt mig av siffror från hälsomyndigheten i Gaza. 

Hur tycker ni journalister ska förhålla sig till att uppgifterna om de döda kommer från hälsomyndigheten som styrs av Hamas?

Innan Lagerqvist hinner svara tar Stephanie till orda. 

– Siffror från hälsomyndigheten har tidigare bekräftats av internationella organisationer och FN. 

Forskaren nickar och tillägger.

– Och enligt USA:s regering är de siffrorna till och med i underkant.

Lögner i Svenska Dagbladet

Han fortsätter presentationen genom att konstatera att den svenska debatten om kriget varit ”quite extraordinary” och exemplifierar med en ledartext av Tove Lifvdendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Artikeln från den 29 oktober är bildsatt med ett foto från en stöddemonstration för Palestina på Sergels torg i Stockholm som hölls den 14 oktober och har bildtexten ”Nazister och propalestiner gör gemensam sak.” I ingressen står det: ”För 20 år sedan hade man kunnat göra skruvade sketcher om hur jihadister och nazister deltog på samma demonstrationer. Nu är det verklighet”. 

– Hur många av er var på den här demonstrationen? 

Lagerqvist riktar sig mot publiken och de flesta räcker upp handen. 

– Vad var det som hände där? 

En av studenterna svarar.  

– Vi visade vårt stöd till Palestina och när nazisterna kom dit sjöng vi ”inga nazister på våra gator” och skrek att de skulle när ”get the fuck out of here”. 

Lagerqvist nickar.  

– Exakt, vi bad de försvinna därifrån. Så Tove Lifvendahl ljuger när hon framställer det som att vi deltog i samma demonstration som nazister och jihadister. Och det här är inte i ”alternativa medier” utan i en av Sveriges största tidningar som sägs vara en pelare för det svenska samhället.

Introducerar du en terrorist i en grupp är det legitimt att döda hela gruppen.

På föreläsningen kallar Peter Lagerqvist, i sann akademikeranda, terrorism för en ”potent diskurs”. Enligt honom är att stämpla fienden som terrorist en effektiv metod för att kunna passera de gränser som annars förväntas gälla i krig och konflikt.  

– Terroristen som figur är ond och ska utplånas, oavsett vad. Introducerar du en terrorist i en grupp är det legitimt att döda hela gruppen.

En omhuldad kolonialstat

Studenterna fortsätter diskutera vad de tycker svenska medier har gjort fel, och nämner bland annat en text av Karin Pettersson i Aftonbladet där Hamas attack mot Israel jämfördes med terrorattentatet på Utöya. 

 – Det blir fel, för då framstår det som att Hamas agerat i ett vakuum och som att konflikten startade med deras attack, säger studenten David. 

Under masterutbildningen på Oxford universitet började Peter Lagerqvist intressera sig för situationen i Israel och Palestina. Det var den djupa orättvisan och Europas passivitet inför den som gjorde att han sökte sig till regionen. Han fascinerades av att det han beskriver som en kolonialstat inte bara tilläts utan även uppmuntrades från västerländskt håll, decennier efter avkolonialiseringen av Afrika. 

Han reste till området 1999 i samband med sin masteruppsats men återvände sedan för att rapportera som frilansjournalist. Främst skrev han för semiakademiska tidningar som Middle East Report, men Lagerqvist är även publicerad i The Guardian och New York Times. Efter tio år gick han tillbaka till akadamin där han nu undervisar och skriver på en doktorsavhandling om mobilitet bland palestinier. När Osloavtalet tecknades menar Lagerqvist att Israel byggde en komplicerad apparat för att kontrollera hur palestinier rörde sig. Han beskriver det som en metod för att segregera befolkningar som många människorättsorganisationer och FN-experter jämfört med apartheid i Sydafrika.

Ökning av ordet bestialisk

Under föreläsningen fortsätter diskussionen handla om svenska mediers hantering av det eskalerande kriget. Studenterna är överens om att det råder stor skillnad kring hur Hamas våld beskrivs jämfört med det som utförs av Israel. De menar att attackerna den 7 oktober kallas monstruösa och ociviliserade, medan Israels bombningar och blockader ofta framställs som ett rättmätigt självförsvar. 

Lagerqvist nickar. 

– Jag tror aldrig jag har läst ordet bestialisk så många gånger i svensk media som den senaste månaden.

Enligt Retriever, som samlar samtliga svenska mediers publiceringar, användes ordet bestialisk 165 gånger veckan efter Hamas attack. Veckan innan användes det 11 gånger.

Det som pågår i Israel och Palestina är politiserat på ett sätt som gör det svårt att skriva om ämnet. Ett ställningstagande kan leda till att man blir kallad allt från sionist till terroristsympatisör. Samtidigt fortsätter bomberna släppas över Gazaremsan. Oskyldiga palestinier mördas i en sällan skådad hastighet och USA sätter stopp för chanser till eldupphör.  

Jag vet att jag inte är antisemit, men när tonläget är högt och folk slänger med Hitler-jämförelser hit och dit känns det ändå som att det är risk att kritik mot Israel kommer tolkas som antisemitisk. Vad tänker ni? 

Stephanie vänder sig mot mig. 

– Om tio år, när det här klassats som ett folkmord, kommer du vara glad över att du sa det redan nu eller över att du inte blev kallad antisemit?