Vit, rasistisk bakgrund

I Marie Silkebergs senaste och elfte diktsamling ”Revolution House” binder litteraturscener samman diktjaget med hennes kärlek, två författare och deras olika världar, en vit kvinna från Sverige och en svart man från Nigeria. Dikterna skildrar främst intima miljöer längs USA:s östkust, ändå belyser bakgrunden – scenerna, miljöerna, historien – hela tiden kärleksparet utifrån. Det är en vit, rasistisk bakgrund. Vit som månen, som mannen med flaggan på månen. Bara det att hos Silkeberg är månen röd, som kärleken och passionen; en blodfullmåne.

Och det speglar vad som eftersträvas i diktsamlingen: ett omskapande av mening. Kan vi se relationen mellan paret, liksom diktjagets och författarens hantering av den relationen, i kärlekens ljus?

Också debutanten Ellen Nordmark får mig att fundera över scen i förhållande till makt, mening och kropp. I sin nyutgivna diktsamling ”Cor ne edito/edit/Chili con carne” upprepas fotocollage av en ung vit kvinnokropp liksom frasen ”HÄR ÄR SCENEN”. Tillsammans ger det bilden av en överexponering som resulterar i att diktjaget inte hittar sig själv. Att fotona föreställer författaren är inte oviktigt. I denna samling behandlas det mesta som ett material. Men dikten rör sig mot något mer oförstörbart; själva förmågan att skapa, och att skratta. I en ritad kroppskontur står avslutningsvis skrivet: ”Ha HA HA JAG ÄR KVAR”.

Vrids i många led

Rörelsen från exponering till ”ha!” får mig att tänka på Judith Kiros diktsamling ”O” som kom för ett par år sedan. Där vrids den vita scenen och vita blicken i många led – bland annat görs en nytolkning av Shakespeares pjäs ”Othello” – lekfullt allvarsamt tills ett slags döda-vinkeln uppstår och en självnjutning blir möjlig: ”Fast hjärtat slår ändå. En svart kvinna sträcker ut sig på sängen med handen mellan benen, hon blir inte filmad, hon fastnar inte på foton.”

Diktsamlingar där scenen i stället utgör en dragning är till exempel Daniel Mårs tredje bok ”Voilá!”. En förföriskt glittrande parisisk scen fungerar där som fond åt diktjagets drömmar, vars kropp är hopplöst förankrad i en begränsande landsortsmiljö. I Åsa Maria Krafts nya diktsamling ”Grus” vänder sig diktjaget till den västerländska civilisationens början, Grekland. Det av skogsbränder pinade landskapet och det tragiska dramat ”Antigone” blir den avslutande skådeplatsen för en reflektion kring liv och död.

I Aya Kanbars debutbok ”Hyperverklighet” delas dikterna mellan fem akter och ordnas ibland efter dramatikens principer av scener. Förutom det ”sceniska ordnandet” hålls de intensiva, snabbt skiftande tankeströmmarna samman av en passionerad kärleksrelation.

”förstå mig när jag säger att jag vill falla in i din

kärlekshunger. fram & tillbaka. från en yrsel till en

annan. ingen mark under mig & ett slukande paradis

över oss. vi blir insvepta i öden som liknar varandra.

väggar byter form. ytor växer fram. tystnaden skär

igenom våra sagor. ett decennium av glömska. ett

blåögt sekel.”

Kanbar får mig att tänka på den franska sociologen Jean Baudrillards text ”Kommunikationens extas” där just ett ”fallande” in i en hyperrealitet beskrivs, liksom den tyskspråkige poeten Paul Celans katastrofdiktning, aktuell på svenska i samlingsutgåvan ”Det sena verket”.

Rytmiskt och effektivt tilltal

Andra spår i tjugotalets svenska poesi rör ett mer direkt förhållande till scenkonstens uttryck. Många har prägel av spoken word, som Hanna Rajs Laras diktsamling ”Under månen”, ett rytmiskt och rimmande ordflöde. Men också den starka intimitet och karaktär av tal som kan uppstå i skrift genom sms eller chatt, där ordväxlingar ofta effektiviseras genom förkortningar och egna ordsammansättningar. Nachla Libres debutdiktsamling ”Tiden har sett allt” har också ett rytmiskt och effektivt tilltal som kan ha odlats ur hennes erfarenhet av scenpoesi. Men det som är utmärkande för diktsamlingen är hur skriften ger intrycket av en individuell röst. I och med att jag hör poesin som en sammanhållen stämma blir de olika spåren – minnen, listor, referenser, sömnlös nutid – enkla att följa och läsupplevelsen kommer nära känslan av direkt kontakt.

Flera nyutkomna diktsamlingar behandlar klimatkatastrofen i vår tid. Men Fredrik Nyberg sticker ut med sin tionde diktsamling ”Ruiner. Första häftet (I–XXII)” genom att förstå den skenande klimatkrisen och det rasistiska katastrofläget tillsammans med en patriarkal struktur. Den senare undersöks i ett slags mytologiserat besök till vad som kan igenkännas som den så kallade Kulturprofilens litteraturscen Forum. Det är i förhållande till en sådan ”patriarkal scen” som jag förstår hur sammansatt Nybergs bok är.

”Patriarkatet     

är redan en ruin

Och såsom sådan överväxt av enkla    

kaotiskt organiserade växter

Nu återstår      

Överfarten

Nu återstår att trösta      

Alla de som alltjämt längtar”