Skådespelaren Joaquin Phoenix, som förra året nyttjade sitt Oscarstal till att konstatera hur frånkopplade vi människor har blivit från naturen, ska ha blivit så rörd av den ryska dokumentärfilmaren Victor Kossakovskys vision i en tidig klippning av ”Gunda” att han klev ombord som producent. Även regissören Paul Thomas Anderson sällade sig tidigt till hyllningskören när han beskrev filmen som ”pure cinema” och rosade ensemblen bestående av en omfångsrik sugga, en enbent höna och en skock levnadsglada kor.
Vi följer dessa invånare på en norsk bondgård. De allra minsta, kultingarna, är vi med redan från födseln i höet där solljuset silas in mellan svinstians träplankor. Den majestätiska urmodern Gunda är så stor att hon täcker hela bioduken. Spenarna som hänger ner från suggans enorma buk är det enda som ryms i bild. De nyfödda kultingarna har knappt hunnit öppna ögonen innan de påbörjar sin frenetiska överlevnadskamp för att nå fram till moderns mjölk.
Kossakovsky påstår sig ha blivit Sovjetunionens första vegetarian efter att hans bästa barndomsvän, en griskulting, slaktades i juletid. Som straff – eller gåva, utsätter han nu biopubliken för samma känslostorm. Begrepp som ”veganpropaganda” har cirkulerat i kritiken men det är en allt för svartvit analys som förbiser den observerande dokumentärens alla nyanser. Likt en lantbrukets Frederick Wiseman närmar sig Kossakovsky bondgårdens livsvillkor, sociala strukturer och inre tempo i långa, okommenterade tagningar. Bildkompositionerna är utsökta. Ljudbilden är fyllig, full av liv och lyhört dialogklippta grymt, stånk och stön.
Regissörens vattencentrerade föregångare ”Aquarela” (2018) är en högupplöst klimatskildring i 96 bildrutor i sekunden där glaciärer, stormar och vattenfall porträtteras i gränslandet mellan Cosmonova-åktur och poetisk rysk dokumentärtradition. ”Gunda” må sakna bombastiska isbergskollapser tonsatta med finsk heavy metal-musik, men frågan är om inte åsynen av en fotogenisk griskulting som fångar regndroppar med tungan på tröskeln till svinstian bär på samma visuella sprängkraft.
Liv och död skiljs åt av en tunn gräns inom ramen för Kossakovskys strama filmtablåer. I ”Aquarela” gestaltas den i form av en förrädiskt tunn våris på en sibirisk sjö. En ensam bil bränner vårdslöst fram över den knivskarpa horisonten som delar himlen och bråddjupet, sekunden senare är den försvunnen. Den om möjligt än mer avskalade ”Gunda” visar moder jord som ger och tar. Livet som har sin gång. En svag liten kulting som inte klarar sig för egen maskin stöts undan av sina syskon varpå modern gör processen kort med den stackars kraken utan att blinka.
Vi ser ett kosläpp i ultrarapid dåna fram som en lavin. Solljuset och det kontrastrika svartvita fotot får varje luggsliten ko att träda genom duken som vore hon Greta Garbo. Plötsligt befinner vi oss i högt gräs på ett öppet fält och den låga kameravinkeln fångar struttande höns i bilder som påminner om amerikanska Vietnamfilmer.
”Gunda” har nämnts i samma andetag som både Béla Tarrs ”Turinhästen” (2011) och konstteoretikern John Bergers essä ”Why Look at Animals?” (1970); ett sorgebrev över de brustna själsliga banden mellan människa och djur. Kossakovskys ”pure cinema” är således inget drönarfilmat ”Planet Earth”-spektakel. Det lyriska bildspråket med pastorala norska ängsmarker i morgondis må bära en viss sakral laddning, men är samtidigt befriat från en ”guds röst” som lägger ord i munnen på kreaturen. Istället bjuder filmens minimalism publiken att själva avkoda skillnaden på ”grymt” och ”nöff” genom att bereda plats åt oss i höet.
Möjligen kan dessa 93 minuter av att titta, verkligen titta på djur få en och annan att välja bort julskinkan, eller åtminstone ta in hur omvälvande det känns inuti en när det onaturliga avståndet till naturen bryts. Människan representeras endast av de barriärer som begränsar djurens frihet och det avskräckande mullret från en annalkande traktor som minner om boskapens slutgiltiga syfte i vår värld. I den långa avslutande tagningen, som lär stanna med publiken, bryter Gunda den fjärde väggen och vi tvingas reflektera över vem av oss som egentligen är grisen.
