Blev du förvånad över det stora intresset?
– Ja, jag blev förbluffad! Och oerhört förtjust över att så många vill nörda ner sig i svamparnas värld och dela min fascination, säger han.
Vi ses i Gamla stan i Stockholm, långt från de skogar med multnande löv där Merlin Sheldrake brukar fotograferas. Överallt sten och fuktig puts, men också här finns svamp. Liksom på insidan av våra kroppar, i våra sängar, exakt överallt där det finns liv. Och det är svamparnas oerhörda mångsidighet som fascinerar Merlin Sheldrake och som väckt intresset hos många hundratusentals helt vanliga läsare, utan examen i biologi.
Svampar snackar — med varandra och med andra växter genom underjordiska mycelnätverk. Svampar käkar – myror till exempel. Och de kan ha kraft att bryta ned gifter och välta stenar.
– Alla dessa märkliga beteenden som svampar har gör dem helt obegripliga för oss men också djupt fascinerande — de är som utomjordingar, säger Merlin Sheldrake.
Men framför allt kan svampar lära oss något avgörande om världen: vi sitter ihop.
– Nu när klimatkrisen har eskalerat så har det också skett ett sorts ekologiskt skifte och människor börjar tänka mer på hur alla olika delar av den levande världen hänger samman. Svampar är en väldig bra posterboy för hur alla organismer hänger ihop eftersom de bokstavligen gör just det: Skapar kopplingar mellan olika delar av den levande världen.
Vetenskap som ovisshet
Det är inte bara namnet, Merlin Sheldrake ser också ut som något ur brittisk fantasy, en charmerande trollkarlstyp, lika hoppigt charmig som någon gästlärare på Hogwarts. Med mild iver berättar han om sin passion. Om hur han ända sedan barndomens lekar i familjens trädgård fascinerats av förmultningsprocesser – han fullständigt älskade att iaktta hur materia förvandlades från en form och konsistens till en annan, av bakterier och just svampar.
Ett forskningsfält som är outtömligt. Det finns så otroligt många sorters svampar, mer än sex miljoner, och bara några få procent av dem är kartlagda.
– De flyr all kategorisering och alla sorters förväntningar. Bara att artbestämma dem är komplicerat, berättar han och menar att svamparna därför visar så tydligt hur lite vi egentligen vet om vår värld.
Som att de inte har hjärnor men ändå kan finna sin väg genom labyrinter och transportera information genom sina mycelnätverk, mellan olika delar av sin egen organism men också mellan olika andra organismer. Mellan träd, till exempel. Eller de där svamparna som dödar och äter myror …
– Det finns så många gåtor runt svampar, så många öppna frågor utan svar och för mig är det en viktig aspekt av det stora med att leva i vetenskapen. Vetenskap handlar om att kunna hantera ovisshet.
Samarbete – inte konkurrens
För hantera ovisshet krävs fantasi, menar Merlin Sheldrake. Improvisation och association är vägen till ny kunskap.
– Det finns mer konst i naturvetenskap än vad vi brukar medge.
Så gjorde han till exempel ett experiment med att ta LSD för att på hallucinatorisk väg försöka förstå hur det känns att vara en svamp. Lyckades det? Nja … inte fullt ut, men:
– Jag tror att det är viktigt att försöka sätta oss in i de organismer som vi studerar. Hur det kan vara att leva i jorden, att skicka ut delar av sig själv i nätverk, att stoppa in sin kropp i maten i stället för att stoppa in maten i sin kropp …
Han vill se världen så som den är, inte som människan inbillar sig att den är, så som naturvetenskapen i sekler missuppfattat vissa symbioser i naturen, eftersom den stirrat sig blind på konkurrens mellan arter istället för att se att det i lika stor utsträckning handlar samarbete, om ömsesidigt utbyte.
– Vi försöker legitimera våra egna samhällssystem genom att peka på naturen, men egentligen håller vi bara upp en spegel för våra samhällssystem som vi själva har byggt.
Pianostycke med svampljud
Så med sin mjuka yvighet vill Merlin Sheldrake berätta för världen om svamparna på svamparnas villkor. Intresset för dem växer i takt med forskningen som visar att de kan bryta ner miljöfarliga material, svåra saker som blöjor och cigarettfimpar, samtidigt som den vetenskapligt holistiska världsbilden blivit allt hetare, i spår av böcker som Peter Wohllebens ”Trädens hemliga liv”. Merlin Sheldrake vill lyfta de osynliga organismernas superkrafter och göra det med alla sina sinnen, han brygger gärna drycker av svampar, eller låter dem växa ut ur sin egen bok och improvisera ett pianostycke till ljudet som svampen gör medan den slukar boksidorna.
– Forskare är inte och har aldrig varit hjärnor utan kroppar, fullständigt rationella och känslokalla. Vi är intuitiva, känslomässiga människor, engagerade i våra liv och själva delar av denna värld som vi studerar och som aldrig har bett om att få bli katalogiserad och sorterad och förklarad.
Gränserna suddas ut
Det där att världen inte bett om att bli utforskad är helt avgörande för Merlin Sheldrakes syn på vetenskapens roll.
– De flesta organismer runt oss har funnits längre än vad vi har gjort och många kommer att finnas kvar långt efter att vi lämnat. En viktig aspekt av naturvetenskapen för mig är den ödmjukheten, att förstå det och börja agera som mer ansvarsfulla organismer.
Och kanske just förestå att vi är en sorts organism bland andra. Gränserna mellan oss och vår omvärld är alldeles luddig. Svamparna bor på och i våra kroppar. Var börjar de och var tar vi slut? Det är oklart.
– Vi ser på oss själva som väldigt tydligt avgränsade, självständiga enheter, men vi befinner oss i ett ständigt flödande utbyte med vår närmaste omgivning. Om vi kunde förstå det kunde vi nog också förändra vår syn på vår omvärld. Om vi förstår att vi inte är suveräna, egna enheter skulle vår ekologiska medvetenhet öka. Jag ser det som väldigt kraftfulla frågor som jag tror kan göra stor skillnad i världen just nu.
