Att stå på en plats och berätta för de andra hur det att vara just där. Ställa sig i någon annans skor en liten stund, genom text, och förstå något om hur världen ser ut när man står där, i dennes skor.
Som i en ung transkvinnas, Reese, med en bultande längtan efter att bli mor, till exempel.
Eller en transperson som inte pallade att vara kvinna utan detransionerat till man igen för att återta sitt hårda skal, sin distanserade syn på världen, för att skydda sig. Men aldrig mer kan leverera i en fullkomlig illusion av man, hur man än försöker.
Han var en James, hon blev en Amy, nu är han Ames och man igen, men:
”Ditt rörelsemönster är fullt av buggar”, säger Reese till Ames när de ses igen, flera år efter Ames detransition.
Åh ja. Så är det ju. Rollerna vi lär oss och som blir en del av våra innersta jag, inte kan man kliva ur dem som ur en solkad kostym och bli en annan utan att det lämnar spår. Åt alla håll.
”Detransistion, baby” är en medryckande relationsroman om en otippad treenighet, mellan Ames, hans nya älskade och chef Katrina samt hans före detta, Reese, som han levde med som transkvinna. Komplikationerna, och hela dramats kärna, uppstår när Katrina blir gravid med Ames som visst hade några levande sädesceller kvar efter år av hormonbehandlingar, hoppsan! Det trodde ingen. Katrina vill ha barn, men inte ensam. Ames vill också ha barn, men vill absolut inte gå in i en traditionell papparoll. Och Reese, hon längtar inte efter något annat än att bli mor.
Så skulle man kunna tråckla samman dessa tre till en ny sorts familj, en som erkänner inte bara det queera utan också könets förmåga att flyta mellan identiteter och biologi?
Nja, experimentet är svårgenomförbart. Människor uppvuxna i heteronormativiteten, vilket vi ju nästan alla är, har svårt att knöla in sina fyrkantiga förväntningar på den lyckliga kärnfamiljen i nya former. Men processen är vad som intresserar Torrey Peters, som en smula omständligt redogör för tankar, tvivel och hopp längs med Katrinas tidiga graviditet. Varvat med återblickar, både på Reeses och Ames relation och på de bådas väg från olyckliga pojkbarn till utblommade kvinnor. Och inte minst alla de män som passerar längs vägen.
Det är fartfyllt, drastiskt, roligt och rörande, men det hackar och trasslar sig i berättandet emellanåt. Torrey Peters har en tendens att bli alltför omständlig när hon ska redogöra för alla turer som leder till svävningarna i förhållandena mellan de tre, där Katrina sitter med den biologiskt födda kvinnans enda verkliga trumf på hand: förmågan att reproducera.
Allra bäst är Torrey Peters när hon går loss i drastiska inifrånskildringar av transvärldens subkultur. När hon skalar av smärtpunkterna i transtillvaron, och visar avskrapade sår där de som inte vill vara kvar i sitt medfödda kön pressas blodiga mot normsamhällets könsrollsreglemente. Eller utnyttjas av män med ett fetischistiskt intresse. Men också en utanförskapets gemenskap, en ömsint varsamhet mot de nya, en kedja av omsorg.
Torrey Peters säger i en intervju att hon inte alls velat skriva den stora Transromanen, utan bara om just dessa människor, och ja, det har hon lyckats med. Just så vidgas de kollektiva erfarenheternas fält, en specifik människas berättelse i taget.
Och det faktum att hennes nominering till litteraturpriset Orange prize – avsett för kvinnliga författare – möttes av en storm av kritik eftersom hon inte ansågs vara en ”riktig” kvinna, säger väl en hel del om varför de behöver vidgas.
