Som så mycket annat i livet började allt på krogen. Dokumentärfilmaren och regissören Susanna Edwards pratade med sin vän, dramatikern Lucia Cajchanova, som berättade att hon kvällen innan varit ute och supit med ett märkligt gäng.
– Lucia hade träffat ett par dialogpoliser som berättat om sitt jobb. Och det här var under valrörelsen 2018, deras mest intensiva jobbperiod.
Susanna Edwards hade aldrig hört talas om dialogpolisen, enheten inom polismyndigheten som jobbar med att skydda vår yttrandefrihet.
– Men när Lucia förklarade vad de var för sorts poliser blev jag jättenyfiken. Jag kommer från Göteborg och var med och ockuperade torg där för 100 år sedan. Min erfarenhet av poliser är att banala situationer snabbt eskalerar till något jävligt aggressivt och då är det lätt att svara lika aggressivt.
Dialogpolisen försöker motverka den typen av erfarenhet som Susanna Edwards har av polisen. Det är i alla fall intrycket man får i hennes nya dokumentärfilm som har premiär i dagarna. Där uppvisar de medverkande dialogpoliserna ett outsinligt tålamod med allt från trotsiga klimataktivister till lättkränkta figurer som Rasmus Paludan.
Susanna Edwards berättar att dialogpolisen grundades efter Göteborgskravallerna, då demonstranter och poliser hamnade i de värsta sammandrabbningarna på många decennier. Sammanlagt skadades 53 poliser och 90 demonstranter, varav en 19-årig man blev skjuten av polisen och fick livshotande skador.
– Det var en enorm materiell förstörelse och så mycket våld. Kravallpoliserna gick ju med de här sköldarna, som om det var sådan gammal romersk krigföring i kolonner. Efteråt tillsattes en utredning med Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn som visade att polisens agerande trappade upp det våldsamma.
Jag vill att tittaren ska fråga sig om den här lagen fungerar bra
Utredarna kom fram till att svensk polis behövde bli bättre på att lära känna samhället och förstå vilka krafter som verkar i det. Och då skapades dialogpolisen.
– Och som jag förstått det är deras metod om inte den enda, så en av riktigt få inom svensk polis som bygger på fakta och forskning.
Filmen följer dialogpolisen under 2022, ett år som präglades av bland annat koranbränningar, protester mot koranbränningar, klimataktivistisk civil olydnad, Nato-förhandlingar och ett riksdagsval. Dialogpolisen i Stockholm, som då bestod av endast sju heltidsanställda, hade minst sagt mycket att stå i.
Susanna Edwards förklarar att hon under filmprojektet förändrade sitt förhållningssätt till demonstrationerna. Hon beskriver att hon, i början när hon var med och filmade på olika sammankomster, kunde påverkas av vad folket som samlades faktiskt tyckte.
– När det var möten kring saker jag höll med om så kände jag ju att det var viktigt och bra. Och att polisen måste hjälpa till ännu mer. Men när jag hamnade i sammanhang som inte alls speglade mina värderingar tänkte jag mer: Är det här verkligen okej? Ska man verkligen kunna stå och säga de här sakerna? Och ska det skyddas på det här sättet?
Hon beskriver hur hon efter ett tag förstod mer om dialogpolisens yrkesroll och att vad som sägs på demonstrationer och liknande inte är relevant, så länge det håller sig inom lagens ramar. Det viktiga för dialogpolisen är enligt Susanna Edwards att skydda vår rätt att uttrycka oss, och en bra dag på jobbet är när man lyckats med det. Även om det som uttrycks inte alls är i linje med ens egna värderingar.
– I filmen vill jag visa på olika saker som ryms inom lagen om yttrandefrihet i Sverige och det kan vara vissa extremer som civil olydnad och koranbränningar. Jag vill att tittaren ska fråga sig om den här lagen fungerar bra som den är eller om vill vi ha den ännu friare? Eller tvärtom, ska vi begränsa den? Jag har inga svar, men det är viktigt att vi funderar på vad vi tycker.
Jag har inte varit på Almedalen tidigare, men poliserna sa hela tiden att det var ett ovanligt lugnt år
Filmen följer även dialogpolisen i Almedalen då Ing-Marie Wieselgren blir knivmördad på öppen gata. I scenerna från Visby ser tittaren polisens första reaktioner, vi hör på nära håll ambulanspersonalens livräddande insatser för att sedan se bilen åka iväg med sirenerna på.
I filmen ser det ut som att du befinner dig väldigt nära mordet. Hur var den dagen som dokumentärfilmare?
– Det var ju mot slutet av veckan som det hände. Jag har inte varit på Almedalen tidigare, men poliserna sa hela tiden att det var ett ovanligt lugnt år, vilket förvånade dem eftersom det var valår och allt. Så det kom verkligen som en fullständig chock för oss alla.
Du är där i din yrkesroll och vill såklart göra en så bra film som möjligt. Hur resonerar man i en sådan situation? Övervägde du att bara lägga ner kameran för att visa respekt?
– Min instinkt är alltid att filma. Jag har gjort en dokumentär om Frida Wallberg, en WBC världsmästare och proffsboxare. Hon fick en hjärnblödning i ringen när jag stod bredvid och filmade. Vi hade ju en väldigt nära relation, och mitt enda sätt att stå ut med situationen var att använda kameran, för det gör allt lite mer overkligt.
Susanna Edwards förklarar att om det inte är ett uppenbart etiskt övertramp på plats så är det bättre att titta igenom materialet i efterhand och göra en bedömning. Men scenerna från Almedalen var det aldrig något snack om att klippa bort.
– De handlar om det öppna samhället som vi ju vill leva i. Att det har ett pris. Sådana här ensamma gärningsmän är ju inte så lätta för polisen att ha koll på.
Även om polisen hittar bättre uppföljningsmetoder finns det saker som är extremt svåra att skydda oss mot. Susanna Edwards nämner skjutningen på Campus Risbergska i Örebro som exempel.
– Samtidigt är alternativet att vi skulle leva under en extrem kontroll och närma oss någon sorts polisstat. De här morden ställer verkligen sådana frågor på sin spets. De visar att demokratin är sårbar och att våld finns som en risk överallt.
