Först en flaskprovning. Helsingborgsbryggeriet Brewski gör Herr Hemlig IPA, en ganska snäll och inte överdrivet humlad öl där enda minuset är en svag såpaton i doften (29,90/33 cl). Men ännu bättre är Brewskis och Göteborgsbryggeriet All-in Brewings samarbete Nakd Selfie, en ”india pale lager” med smaknoteringar av passionsfrukt, papaya och persimon. Etiketten och det fåniga namnet gör att vi i normala fall hade passerat den i hyllan, men överraskas av ett välbalanserat, blommigt och matvänligt öl med behagliga 5,0 procent alkohol. För 29,90 flaskan är det ett bra köp. Däremot häller vi raskt ut Brewskis Mango Feber DIPA, som med 8 procent alkohol landar i en spritig, brännande eftersmak som inte alls bjuder på den fräschör som den inledande doftupplevelsen lovar (39,90/33 cl).
Humledrivet och komplext
Från Höganäs bryggeri kommer Twisted Twin, humledrivet och komplext med hög beska och 7,2 procent. Med två röster för och en emot får det godkänt. Inte i första hand som matöl utan som en dryck att avnjuta i stillhet och i liten mängd framåt aftonen. Priset, 37,80/33 cl, inbjuder inte heller till inköp i större mängd.
Det gör The Holley Blonde Ale från gårdsbryggeriet Remmarlöv utanför Eslöv. Trots ale-etiketten påminner detta om en centraleuropeisk pilsner av klassiskt snitt, men med amerikainspirerad fruktighet. Uppfriskande och given på midsommarbordet, inga pretentiösa utsvävningar utan bara välgjort och gott. 4,8 procent och 20 kr/33 cl gör inte saken ett dugg sämre. Från Remmarlöv kommer också storebrodern The Geenius IPA (6,8 procent, 27,20 kr/33 cl). Imponerar i samma kontemplativa stil som Twisted Twin och gör att vi utser Remmarlöv till provningens bästa bryggeri.
Två varianter från South Plains, APA och Hoptimus Delirium, går däremot tvärbort på grund av fräsande kolsyra och en spretande stickighet som känns väldigt passé.
Färsköl på kran
Vi omgrupperar till Malmö brygghus vid Bergsgatan, för att komma åt färsköl på kran. Här finns en mängd, varav ett dussintal är bryggeriets egna dekokter. Någon provbricka finns inte längre, men det går att få liten storlek (20 cl för 35-45 kr) om man vill prova flera sorter. Och det vill man, numera håller Malmö brygghus efter en tids mer eller mindre lyckade experiment en genomgående hög klass.
Canned Wheat är en publik-favorit. Gjord på vetemalt är det en IPA, alltså inte alls en weissbier som man skulle kunna tro. Men friskt syrlig och lätt trots sina 7 procent. Vi kan lätt se oss sitta i solen på södersidans uteservering och låta en eftermiddag passera i dess sällskap. Av helt annan karaktär är A beer named Sue, mer udda och krävande med en intressant syra på toppen av ett välhumlat ölbygge. Passar bättre en kulen kväll vid brasan, om det nu hade funnits kulna kvällar och brasor i närheten. Återigen annorlunda är Weed wacker, som enligt uppgift ska påminna om doften av nyslaget ogräs. Och ja, här finns en somrig ton av gräs tillsammans med en trevlig beska. Ett bra matöl.
Maten här är, å andra sidan, inte särskilt bra eller prisvärd. Veganska tacos med vagt kalifornieninspirerade tillbehör (135 kr) kan vi få betydligt bättre på ett ställe snett över gatan. En ”tomato tart” har inte alls så mycket färska örter som vi hoppats på och är – liksom ”corned beef” mellan brödskivor i flera våningar – ganska smaklöst och intetsägande (135 respektive 165 kr). Bäst är burgaren för 165 kr.
Populärt suröl
Så vi går inte till Malmö brygghus för att äta igen, men gärna för att följa utvecklingen av det småskaliga bryggeriäventyret på nära håll. Fräckast nu är tydligen suröl. Från Brygghusets kranar kan vi få ett par varianter från Brekeriet, ett bryggeri som barpersonalen med stor emfas påstår finns i Göteborg men som vi bestämt har för oss är baserat i Staffanstorp. Lika övertygande berättar man för oss att ett fruktöl på hallon bryggs av en finsk man i ett garage i Göteborgstrakten.
Hur det än är med dessa saker är det vi får i glasen väldigt udda. Brekeriets brygder spontanjäser på naturliga jästsvampar och har en intrikat, vinös doft som påminner om de så kallade naturvinernas. Första smaken av Vendetta tjongar till inte med syra utan just en markerad surhet. Kumbucha är gjort på te och är surt och snustorrt på samma gång, det påminner om ett mycket märkligt ”vin” jäst på te som vi en gång fick serverat på en av stans märkvärdigaste krogar. Finnens hallonöl påminner om de belgiska fruktölen.
Varifrån kommer det sura? Vi frågar i baren och får en inte lika övertygande förklaring om att det är speciella bakterier som kan finnas i luften i Staffanstorp (eller Göteborg) och i det där garaget. Nja, snarare är det väl resultatet av bryggkemiska experiment och tillsatser. Vi hamnar i en diskussion om var gränsen för vad som är ett öl och något annat går, en gräns som uppenbarligen några av de skånska mikrobryggerierna bestämt sig för att testa. Det slutar i djup oenighet om de här surölen är drickbara eller ej.
Särskilt sura bakterier
Men vi lämnar i alla fall Malmö brygghus en erfarenhet rikare. När vi dagen efter stämmer av med varandra visar det sig att vi alla vaknat mitt i natten med magknip. I någon av alla maltbrygder har det nog smugit sig in en särskilt sur bakterie – men det är risker man kanske får ta för att hålla sig à jour med det lokala ölavantgardet.
