Vad innebär det egentligen att gå under? Den mest uppenbara innebörden är att någon eller något går förlorad en gång för alla, alltså något tragiskt som bör undvikas till varje pris. Men i en utvidgad bemärkelse skulle ”gå under” också kunna avse en katabasis, alltså den nedstigning i underjorden som utgjort ett så viktigt inslag i många myter och epos, ett skrämmande men nödvändigt inslag för att protagonisten någonsin ska nå sin fulla potential.
Andrea Lundgrens nya roman ”Den underjordiska solen” är en bok sprungen ur just den tvetydigheten – redan tidigt i texten förkunnar en okänd röst att huvudpersonen Mela är någon som kommer att gå under. Och precis som namnet antyder är Mela en melankoliker av rang – både som barn och vuxen slits hon mellan att uppleva mörkret som ett allvarligt hot och en djupt känd lockelse.
Som barn samlar Mela på daggmaskar och nattmyror, fyller sin ”Mina vänner”-bok med hemmasnickrad mytologi och när hennes klasskamrater önskar sig mountainbikes drömmer hon om ”en själsgenomborrande, fjärrskådande litteratur om att frambesvärja demoner”.
I det levande livet betraktas förstås ett sådant svårmodigt barn som en särling – men i litteraturen är den här typen desto vanligare. Miranda från Inger Edelfeldts ”Om snö och guld” är en referenspunkt från de senaste årens utgivning, men det dovt drömska känns också igen från tidigare böcker av Lundgren som ”Glupahungern” och ”Nordisk fauna”.
Vuxenversionen av Mela är en författare som kämpar med sömnstörningar och en obearbetad sorg som hon dövar med alkohol. Nu har hon återvänt upp till barndomshemmet för att återfå fotfästet efter sin halvbror Sasjas plötsliga död. Så etableras ett växelspel mellan barnets och den kantstötta vuxnes blick på samma miljöer och personer – skildringen av hur drömmaren Mela och den kantiga bråkstaken Sasja sakta finner varandra i en fascination inför döden och ”tvinnades ihop som rottrådar” är i sig ingen solskenshistoria, men får en extra klangbotten i vetskapen om att det destruktiva så småningom kommer att ta överhanden.
Och så är det ju detta med stenen. För Mela bär på en formativ barndomsupplevelse som är mindre vanligt förekommande i den svenska litteraturens huvudfåra: under en skogspromenad öppnas plötsligt en dörr i en stor sten och hon träder ner i oknyttens värld. Här lär hon känna flickan Mörka Glim och trolovas till den lockande men skrämmande ynglingen Hornblände, som tålmodigt väntar på att hon ska återvända till honom i underjorden. Kanske. Åtminstone är det så Mela kommer att minnas det.
Nej, det här handlar inte om en stackars trasig tjej som skaffat sig låtsaskompisar. Snarare syftar greppet till att relatera den individuella erfarenheten till ett mytiskt mönster som ger livet en djupare och rikare klangbotten. Inslaget är en medveten variation på ett välbekant motiv från folktro, medeltida ballad och saga: den som likt Mela en gång förirrat sig in i älvornas och trollens värld blir sig aldrig åter riktigt lik. Fråga bara Herr Olof, som mötte älvorna i en av de mest välkända medeltida balladerna.
I nyskriven litteratur förvaltas det motivet framför allt av fantastikförfattare som Lisa Förare och Karin Tidbeck – men om de främmande väsenden där behandlas som (någorlunda) handfast verklighet så är de andra här framför allt närvarande som en mörk undertext, ibland som enstaka kursiverade ord, ibland över hela uppslag som närmast liknar konkretistisk poesi.
Även om intensiteten mattas av i romanens mittparti så är slutresultatet också en suggestiv och sårig text. Och undergången, vad innebär den då till slut? Kan den någonsin rymma en positiv innebörd eller är det bara att ge poetisk glans till något i grunden destruktivt? Det vet jag inte heller efter avslutad läsning. Som all intressant litteratur sysselsätter sig ”Den underjordiska solen” med frågor snarare än förkunnelse.
