En sensommardag 1913. Den brittiske premiärministern Herbert Asquith spelar golf på en av Skottlands gröna golfbanor. Bara några hål återstår när två välklädda kvinnor kommer rusande mot honom över gräset. De hoppar på honom, sliter av hans hatt och slår honom i huvudet med en bok. Tidningen Pooterish Leech skriver dagen efter: ”Suffragetterna har varit i farten igen”. Attacken mot premiärministern var nämligen inte en enskild händelse. Inte heller var det en slump att platsen var just en golfbana. För golfbanan var en arena som på många sätt symboliserar den tidens Storbritannien. Kvinnorna har inte tillträde. Golfbanan är en plats för maktens män. De som har inflytande, de som tar de politiska besluten, de som under flera decennier har vägrat att lyssna på kvinnorna. Vägrat att släppa in dem. Och därmed också skapat den rörelse som det här året, 1913, gör mer väsen av sig än någonsin. Suffragetterna.
– Deras metoder avspeglade förtrycket. Sedan mitten av 1800-talet hade kvinnorna försökt åstadkomma förändring och få samma rättigheter som männen. De hade gjort det genom att organisera sig och genom fredlig kamp, men ingenting hände. Det gjorde att de fick ta till mer militanta metoder, säger Christina Florin, professor i kvinnohistoria.
Bombar finansministerns hus
Att slå en bok i huvudet på premiärministern var långt ifrån det mest militanta suffragetterna gjorde. De träffas i hundratal på Oxford street i London och slår sönder skyltfönster, de tänder eld på tomma hus, förstör kvinnoförnedrande konst, anlägger bränder i tomma hus och spränger till och med en del av det hus som finansministern David Lloyd George håller på att bygga. Efter varje aktion lämnar de spår efter sig. Det kan vara i form av sin grön-lila flagga eller som raka budskap om vad de eftersträvar: rösträtt för kvinnor. Vilka som ligger bakom dåden är alltså ingen hemlighet.
– De var duktiga på att göra sig kända. Ofta var det också hela poängen, att få uppmärksamhet. Det skulle inte gå att blunda för dem, säger Christina Florin.
Det gjorde det knappast heller. Women’s social and political union som grundaren Emmeline Pankhurst döpt rörelsen till (namnet suffragetterna gavs de efter en artikel i Daily mail) samlade tusentals kvinnor som agerade under parollen ”handling, inte ord”. Många av dem fängslades, ofta av brutala poliser. Under det mest händelserika året 1913 fängslades minst 1 000 suffragetter. Som en protest mot att de inte erkändes som politiska fångar hungerstrejkade många av dem. Svaret blev en våldsam tvångsmatning där slangar stacks ned i deras halsar. En metod som gjorde att fler ställde sig på suffragetternas sida.
– När tidningarna började skriva om det här och publicera bilder tyckte många att det var för stark repression. Det här var ändå inte vilka damer som helst. Många kom från familjer med gott rykte, säger Christina Florin.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Svensk kvinnokamp
Det var inte bara de brittiska kvinnorna som diskriminerades. I en stor del av världens länder såg det ut på samma sätt. Inte minst i Sverige. Här pågick ett parallellt arbete för kvinnors rättigheter, men med mer stillsamma metoder.
– Internationellt fanns en diskussion om demokrati och rättvisa vid den här tiden, och även om parlamentarism, att styret ska representera befolkningen. Då blev det väldigt märkligt att halva befolkningen inte inkluderades. Kvinnokampen fanns i Sverige också, men den såg annorlunda ut.
Tillslut ledde både den svenska och den brittiska kampen till att kvinnor faktiskt fick rösträtt. Många menar att det inte enbart var tack vare kvinnorättskämpar som suffragetterna, utan lika mycket för att första världskriget tvingade samhället att ge kvinnor nya uppgifter. De visade att de klarade männens arbete, och därmed kunde de inte längre avfärdas som mindre lämpade att rösta. Men oavsett är Christina Florin övertygad om kvinnorättsaktivisterna haft en avgörande betydelse.
– De gjorde saken känd. Hade inte kvinnor slagits för sina rättigheter hade heller ingen annan gjort det. Politikerna tog så småningom intryck och länderna blev demokratier på riktigt, säger Christina Florin.
Herbert Asquit och de andra politikerna fick ge sig. 100 år senare är historien inte längre deras utan suffragetternas. De är de som är ihågkomna, och de som nu har blivit storfilm. På fredag har Suffragette Sverigepremiär – med Herbert Asquiths barnbarns barn, Helena Bonham Carter, i en av rollerna som suffragett.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
• Women’s Social and Political Union grundades 1903. Anhängarna kallades suffragetter.
Några av rörelsens profiler:
• Emmeline Pankhurst grundade WSPU. Hon var en politiskt engagerad läkarhustru från Manchester, som ung var hon engagerad i arbetarrörelsen. Maken dog, och då började hennes liv som aktiv feminist. Döttrarna Christabel, Sylvia och Adela deltog också i rörelsen. Emmeline Pankhurst uppmanade bland annat kvinnor att sluta betala skatt eftersom de ändå inte fick vara med och bestämma över pengarna.
• Emily Wilding Davison. Känd för sin martyrlika död. Under Derby Day 1913 kastade hon sig framför kungens kapplöpningshäst och fick så svåra skador att hon senare avled. Uppmärksamheten efteråt var enorm. Senare har det spekulerats i om hennes mål egentligen var att fästa en grönlila flagga på hästen, med texten Votes for women, och inte alls att bli martyr.
