BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– När man har gjort en hel värld och så ritar man in ett hål – då öppnar sig hela universum. Något kan komma upp, eller trilla ner, vem har gjort hålet och hur djupt är det? Det är ett så spännande bildelement, säger Ida-Lovisa Rudolfsson och betraktar hålet som uppenbarar sig mitt i ett barnrum på väggen framför oss. 

– Och det är en så fin bild detta med att man "trillar ner i ett svart hål" när man tappar fotfästet, säger hon. 

Fick kulturstipendium

Hon började en gång i tiden brodera under långa tågresor
– blommor, snirkliga mönster och ganska vanliga dekorationer. Under tiden på olika konstskolor började stygnen att smyga sig in på teckningspappren och efterhand utvecklades konstformen till hela rum med ensamma figurer och hennes signifikanta och medvetet lite skeva bildvärld. I dag ställer hon ut på Konstmuseet som en av årets tre bildkonstnärer som har fått Sten A Olssons kulturstipendium för 2016.

Museets intendent Johan Sjöström kommer förbi och passar på att hälsa.

– Det är en utställning med tre olika generationer och tre olika röster, vi vill att den ska vara viktig för konstnären. Vi har blandat verk som är helt nya för publiken, såsom Ida-Lovisas vindskydd, med verk som har visats internationellt som på textiltriennalen i Lodz, säger han.

Vindskyddet skapades särskilt för utställningen och på golvet bredvid meddelas att det går fint att sätta sig under det. Under senare tid har hem och hemlöshet blivit återkommande i Ida-Lovisa Rudolfssons verk.

Rotlöshet och rastlöshet

– Det är ett tema som har funnits med mig ganska länge. Det handlar nog om någon sorts längtan och jag tror det bottnar i en egen rotlöshet och rastlöshet. Jag har ständigt längtat hem fast jag inte har vetat var det är. Men liksom mycket i min bildvärld så börjar en liten kärna i mig och sedan suger jag in saker från omvärlden som en liten svamp. De senaste åren med flyktingkrisen, människor som flyr över medelhavet, vi har tältläger längs motorvägarna. Det är så många frågor som rör vad som är ett hem och vad det är att känna sig hemma som också påverkar mitt arbete jättemycket, säger hon.

De bekanta björkarna och repen har i vindskyddet fått sällskap av ett foder av en värmländsk Klässbo-lduk under en himmel med historiska, broderade, flygplan. Två av dem var legendariska‚ och försvunna, Amelia Earharts.

– Det är en hommage till dem som har vågat. Många människor i min bildvärld bara står och glor, fast de längtar enormt mycket till något annat. Det här är till dem som vågade göra någonting. Även om det inte alltid har gått så bra, så vågade de följa sina drömmar, säger hon.

Ögonblick i brodyr

Verken startar ofta med en detalj som sedan bokstavligt talat broderas ut till en stillbild som vardera tar minst en månad att färdigställa. Motiven är bara ett ögonblick, just när något har hänt eller är på väg att hända. Något svämmar över ner på golvet, en farkost är på väg någonstans, eller som målningen Ergospace – en flicka hänger över en ravin. Ofta finns ett obehagligt stråk, något olycksbådande eller sorgligt.

– Jag tycker om att pausa precis där. Vad har hänt, hur har han kommit- hit och vart är han på väg – så tänker jag också när jag jobbar. Man kan grotta ner sig i vad som ska hända – varför hänger hon här? Var är hennes föräldrar? Jag lämnar mycket till betraktaren. Vissa tycker bara att allt är vackert, andra tycker att det är obehagligt och läskigt. Människor kommer till bilderna med sina egna ryggsäckar. Det är också själva poängen med att man berättar och berättar, att människor ska få väva in var de är själva, säger hon. 

Själv lutar hon ofta åt den mer olycksbådande tolkningen. Gemensamt för nästan alla människor i bilderna är att de är ensamma. Ensamheten är också viktig för konstnären själv. I dag lever hon med sin man och deras två barn, men som ung valde hon till exempel att spendera ett helt sommarlov ensam i ett släkthus, hon njuter av att arbeta ensam i sin ateljé om dagarna och räds inte att vara själv.

– På många av mina gamla dagboksblad från när jag var yngre har jag skrivit "är jag en eremit?", säger hon och ler.

– Att vilja leka själv eller bosätta sig själv är lite skumt enligt samhällsnormen. Som förälder vill man att ens barn ska ha vänner och vara sociala. Men för att resa in i sig själv och bejaka ens inre universum måste man vara själv, det går inte att göra om man ständigt är omgiven av människor och intryck.

Skaver av olycksbådande

Till grund för hennes masters-arbete på HDK låg antologin Den moderna ensamheten från 2006. Där kommer en mer skrämmande ensamhet in och behandlar förhållanden mellan kollektivet och individen. Någonstans där ligger också den där kärnan som kan skava i Ida-Lovisa Rudolfssons bilder, det som kan verka olycksbådande. 

– Det rör familjekonstellationer som krackelerar, att ensam är stark och man får klara sig själv – jag är intresserad av det på många olika nivåer. Människor är utsatta och vi har olika system för att hjälpa till med det, men det funkar inte alltid så bra i dag. Det är ett ganska hårt samhällsklimat i dag som jag är ganska rädd för. Det är något med det öde ensamma, säger hon.