Studio Ghibli – nu kommer den japanska ­kulturskatten till Netflix

Regi: Hayao Miyazaki

Flygande städer, pirater, magiska kristaller och enorma robotar. Redan i denna första film av då nystartade Studio Ghibli visas prov på den fantasirikedom som kommit att bli bolagets signum. En staty av Laputa-roboten på Ghiblis museum i Tokyo vittnar om filmens massiva inverkan på japansk populärkultur.

Min granne Totoro (1988)

Regi: Hayao Miyazaki

I detta lilla äventyr med stort hjärta flyttar systrarna Mei och Satsuki med sin pappa till landet medan deras mamma vårdas på ett närliggande sjukhus. I skogen bakom huset träffar de märkliga varelser, som bara barn kan se. Figuren Totoro blev snabbt en global kulturell ikon och förtjänar därmed sin plats i Ghiblis logotyp.

Minnen av igår (1991)

Regi: Isao Takahata

I melankoliska tillbakablickar funderar en 27-årig kvinna över sina livsval under en tågfärd till släkten. ”Minnen av igår” är lite av en utstickare i sammanhanget, då målgruppen är tydligt vuxen. En succé i Japan, men relativt förbisedd i väst – med svensk biopremiär först 2019.

Porco Rosso (1992)

Regi: Hayao Miyazaki

Flygtemat återkommer Miyazaki ofta till. Här är det grispiloten Porco Rosso som far till vinds som prisjägare i mellankrigstidens Italien. Vackra miljöer, fantastisk detaljrikedom och bra fart i animationen. Plus den kanske mest citatvänliga repliken i studions historia: ”Jag är hellre gris än fascist”.

Kikis expressbud (1989)

Regi: Hayao Miyazaki

13-åriga Kiki startar en högtflygande budfirma i en främmande stad som en del av hennes utbildning till fullfjädrad häxa. För svenskar kan stadsmiljöerna till viss del kännas bekanta. Miyazaki besökte Sverige på 1970-talet och fann stor inspiration i Visby och Stockholm.

Jag kan höra havet (1993)

Regi: Tomomi Mochizuki

Vardagsnära ungdomsskildring som producerades för tv med lite lägre budget. Studenten Rikako tvingas flytta från Tokyo till landet mitt under pågående termin och hamnar mitt i ett besvärligt triangeldrama. Med sina 72 minuter är ”Jag kan höra havet” den kortaste fullängdsfilm Ghibli gett ut.

Legender från Övärlden (2006)

Regi: Goro Miyazaki

Studio Ghibli och fantasy-författaren Ursula K. Le Guin lät som en superb kombination, men resultatet är en lite mer generisk onda mot goda-historia än vad vi har blivit bortskämda med. Kanske för att det var sonen Goros första projekt. Hur som helst: Den är snygg och det finns drakar – alltid något.

Och resten, då?

Nästa samling Ghibli-filmer släpps den 1:a mars. Titlarna då är ”Nausicaä från Vindarnas dal”, ”Prinsessan Mononoke”, ”Mina grannar Yamadas”, ”Spirited Away”, The Cat Returns”, ”Lånaren Arrietty” och ”Sagan om prinsessan Kaguya”.

Den 1:a april är det dags för ”Pom Poko”, ”Om du lyssnar noga”, ”Det levande slottet”, ”Ponyo på klippan vid havet”, ”Uppe på ­vallmokullen”, ”Det blåser upp en vind” och ”När Marnie var där”.

Ett stort tomrum

Isao Takahatas ”Eldflugornas grav” (1988) lyser med sin frånvaro i Netflix utannonsering.

Filmen, om två barn som försöker överleva under andra världskrigets slutskede, är en av studions mest älskade produktioner och rankas högt av kritiker inte bara som animerad film utan som en djupt vemodig krigsskildring.

Orsaken till bortavaron är ­snåriga ­distributionsrättigheter.