Det är lätt att känna igen grundhistorien i Malin Lindroths roman ”Rolf”. En äldre man som lider av Sveriges mest utbredda folksjukdom träffar ett yrväder. Först reagerar han med skepsis, men när hon tränger sig in i hans skrubb kväll efter kväll börjar hela hans värld förändras. Om inte Lindroth varit en så fundamentalt annorlunda författare hade jag associerat till Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” (båda skriver visserligen ”skruvad” prosa, men Lindroths berättelse är skruvad på ett mera djuppsykologiskt plan). Efter hand börjar Rolf se fram emot övertidsarbetet. Han börjar ställa fram stolar, radda upp förband och saxar i väntan på att den 23-åriga ”Pinkie” ska komma in. En underlig vänskap uppstår, där flickans sönderskurna arm blir en fysisk manifestation av Rolfs sargade själ.

2018 publicerade Lindroth den uppmärksammade ”Nuckan”. Det var en blandning mellan essä, självbiografi och debattinlägg som gestaltade ofrivillig kvinnlig ensamhet. Där berättade Lindroth om sina havererade försök till tvåsamhet och budskapet i boken var att man inte ska rädas det ensamma livet – utan det hemliga. Själv blev jag helt golvad av den. ”Nuckan” framkallade den där sällsamma lyckan som man kan känna när en samhällsföreteelse blir upplyst underifrån. När en varelse i marginalen tvingar spotlighten åt sitt håll och samhällets scen blir lite större – till och med för en gift trebarnsfar som inte drömmer om något annat än ensamtid.

Om Lindroths förra bok var ett ambivalent försök att reclaima nuckskapets ensamliv är ”Rolf” dess motsats – en nattsvart berättelse om det hemliga livet. På en prosa som äger den torra exakthetens poesi porträtterar författaren Rolfs liv i korta drag. I ungdomen drömmer han om en tillvaro bland de stora tankarna, men på kursen i teoretisk filosofi skäller professorn ut honom för att han aldrig håller tyst. Okej, tänker Rolf och börjar vicka på Komvux istället. Där ger han till en början ambitiös kritik i engelskakursen, men gradvis förstår han att eleverna tar illa upp av hans kommentarer. Ambitionerna skruvas ner ytterligare. Efter ett tag börjar listor cirkulera undertecknade av elever som vill ha bort honom. Som läsare förstår man att Rolf är en man som saknar sociala känselspröt – kanske finns rentav en anstrykning av Aspergers.

Jag måste erkänna att ”Rolf” blottar en osympatisk sida hos mig. Jag blir djävulskt provocerad av huvudpersonen. Alla dessa äldre män som emotionellt befinner sig på en femårings nivå. Som filtrerar alla sina negativa känslor genom ilska och som aldrig vågar vistas någon annanstans än på sin framsida (som Tranströmer uttryckte det). Jag känner så väl igen typen, får lust att ruska om Rolf och skrika: ”gå till en psykolog för fan! Du måste inte leva i din brunsåsindränkta hederskultur”. Antagligen är det ett litterärt styrketecken att Lindroth lyckas locka fram den här Woody Allenska sidan hos mig.

Trots detta gör ”Rolf” mig lite besviken. I början av romanen får vi reda på att protagonisten mördat Pinkie och Lindroth lyckas trovärdigt porträttera alla steg när lärare Svensson löses upp inifrån och börjar likna en Jeffrey Dahmer. Men det är något med att den överraskar på precis rätt ställen, vänder upp och ner på allt på slutet, förhöjer språket exakt när den ska – som frustrerar. ”Rolf” börjar aldrig kommunicera med mig, den gör mig aldrig förbryllad, kränger aldrig ur sin mall. Istället får den mig att tänka att ”jaha, det här var en angelägen bok om ett VÄLDIGT VIKTIGT ÄMNE”. Det är möjligt att jag begär för mycket, men min känsla när jag slår igen boken är att jag läst en novell förklädd till roman – en elegant karaktärsstudie snarare än en levande roman. Kanske är det så att Lindroth håller lite för hårt i sin huvudperson, för att han inte ska försvinna i den grå armén av känslomässiga krymplingar.