Jane Campion stryker aldrig medhårs

Jane Campions senaste verk är den hyllade miniserien Top of the lake (2013). Polisen Robin (Elisabeth Moss från Mad Men) leder en utredning kring en tolvårig flicka som försökt ta livet av sig. Det visar sig att flickan är gravid i femte månaden. Plötsligt försvinner hon spårlöst och en jakt på både henne och hennes förflutna tar vid.

Top of the lake är lite som ett Twin Peaks i ett av Nya Zeelands svindlande vackra bergsområden. För varje avsnitt kommer vi allt närmare Robin och hennes traumatiska historia nystas upp. Hon är också en karaktär som står upp för sig själv och försöker få de manliga poliskollegorna att kliva ner från sina alfahanneberg. Miniserien är ett nytt kapitel i Campions konstnärliga utveckling. Den är råare, mer rakt berättad och troligtvis det starkaste hon hittills har gjort.

Lust leder till tragik

Jane Campion har vigt sitt filmskapande åt att närskåda kvinnors psykologiska världar. Alla hennes långfilmer och några av hennes tidiga kortfilmer kretsar kring kvinnliga huvudkaraktärer och deras erfarenheter och synvinklar. Kvinnorna har ofta en bakgrund som varit svår men som de blivit stärkta av. Problemen uppstår när deras begär blir för stora och framtiden oviss. Inte sällan har det att göra med en kärleksaffär som de innerst inne vet aldrig kommer att hålla i längden. Lust som ofta leder till tragik är en röd tråd i Campions filmer. Vi får se baksidan av ett passionsmynt. En baksida av inskränkta normer som inte låter kvinnorna blotta sin sensualitet på samma sätt som männen.

Detta gäller framför allt periodfilmerna som utspelar sig på 1800-talet. Både Pianot (1993), Porträtt av en dam (1996) och Bright star (2009) är förlagda till en tid då suffragettrörelserna började få fäste och kampen för kvinnlig rösträtt tog form – en tid då kvinnan började slå sig fri från manlig dominans och stereotypa könsroller.

Landskap med betydelse

Det omkringliggande landskapet eller skådeplatsen för handlingen spelar ofta en stor roll. Ett tydligt exempel är i senaste Top of the lake, men det gäller även hos andra av hennes filmer. Det kan vara den vidsträckta stranden och den snåriga djungeln i Pianot, de mörka kvarteren i mordthrillern In the cut (2003) eller den sagoaktiga färgsättningen i genombrottet En ängel vid mitt bord (1990), där poeten Janet Frame placeras på mentalsjukhus efter en felaktig diagnos av schizofreni.

Många filmer spelar också på kontrasten mellan det sinnligt laddade och det destruktiva, men alltid i en vacker omgivning. Resultatet skapar en intelligent tydlig laddning i filmer som Bright star och Porträtt av en dam och Sweetie (1989).

Stryker aldrig medhårs

Jane Campion är en ojämn men alltid intressant filmskapare. Hon går från bottennapp som Holy smoke (1999) till stordåd som Pianot. Men hellre någon som vågar gå utanför det förväntade än en regissör som stryker medhårs bara för att en manlig konstutövardominans och kanon förväntar sig det. Hon hittar alltid en begåvad balansgång mellan det feminina och feministiska. Kvinnorna kraschar ofta som nedbrutna hjältar, men är samtidigt individer som är beredda att chansa för att komma dit de vill.